Aftonbladet – 13 mars 1838, sida 2

LANDSORTS-NYHETER. Marknaden i Lycksele. Såsom fortsättning af den artikel om detta ämne, som Fredagen den 2 dennes infördes efter ett bref till Upsala Correspondeanten, meddela vi här ett utd:ag af det påföljande i ssmma iatressanta artikel, hvars slut anlände med gårdagsposten. Det lyder som följer: Vi besökte marknadsplatsen och hade möda att tränga oss in i någon handelsbod genom folkmassan och Lapparne. Att jemväl bränvin utgör en begärlig importv:ra, kunde vi se, synnerligen på de sednare, hvilkas språk och vilda oharmoniska sånger ej behagade våra ovana öron. Dock träffades Lapp:ir, som voro, öfver all förmodan, hyfsade och hvilka talade ren svenska och ett renare språk än den svenska befolkninsen, hvilken likväl i allmänhet här talar bättre än annorstädes i Norrland. Vi tittade äfven in i ett par biöllupsstugor, hvarest de dansande åtminstone ej saknade åskådare, hvilka formerade en nästan ogenomtränglig kordong omkring quadrilien och valsen, som ätven här börjat uttränga nationalpolskan, hvilken likväl hos Lapparne bibehålles. Pem som, likasom vi, vilja besöka de sednares bröllopsstugor, råda vi att förut tillstoppa näsan, ty der osar starkt. De som ännu kunna stå på benen, dansai trängseln, knuffande hvarandra, och stupande stundom öfser andra, som ligga eller sitta på golfvet Om takten efter musiken tycktes de ej synnerligen bekymra sig. Öfverlefvorna af måltiden stå annu på bordet, hvarpå och under hvilket de ligga, som ej orkat lemra det. Af en ifrån Åsele ankommen resande, berättades, huruledes, vid ett der nyligen hållet Lapp-bröllop, en af gösterna, som uppsteg från bordet och tog vägen öfver detsamma, steg med sin lappsko-väpnade tot i soppfatet; cch att bruden, som förut varit enka, skötte så flitigt bränvinsflaskan, att hon tumlade under bordet. Efter måltiden aftog man henne bröllopsskruden och satte den på en annin lappqvinna, som i dansen föreställde brudens person. — Vid dessa måltider nyttjas ej knif och gaffel; Hvar och en tager för sig med de fem ifrån de längs bordet uppstaplade kötthögarna. Soppan, som är fet och stark, serveras i ce meilan kötthögarne placerade skålar och fat. Bröd är vid dessa måltidar en lyxartikel. flande!n är liflig, Här exporteras smör, talj, fågal, renkött, fisk, skinnveror m. m, till ett betydligt belopp, och hålles vsnligen i högt pris i förbållande till de annorstädes inom länet gällande priser, hvartill konkurensen a: kögaro utan tvifvel bidrager. Ibland dessa ser man ock bönder och landthar.dlande, äfven från Åsele och angränsande delar af Angerm:nland, hvilka transportera varorra direkte öfver Åsele söderut, utan att behöfva taga en omväg förbi Umeå. — I år sades dock priserne hafva fallit något. Sistl. år beteltes för smör 7 rdr till 7: 12 per lispund, för en renstek 2 rdr, och för paret vackra oxitekar 5 rdr, för en tjäder 2 rdr, en hjerpe 24 sk. o. s. v. När man heräknar den långa landttransporten till hufvud staden härifrån, är det nära otroligt, att köpmännen deraf kunna hafva synnerlig vinst. Här funnos ock kringstrykande bedrag2re, som passå på tilltä!len att åtkomma andras egendom för intet, genom list och ätven med våld. los Kronofogden funnos reverser, utgifne v:d föregående marknader, inlemnade till lagsökning, hvarå både gäldenärers och vitttens namn voro diktade, Man får här se Renhjordar flytta förbi uttör elfven och dervid beundra den ordning och disciplin, som åda i en sådan armå af vilda djur. Ofta följas flera apphushåll i troppen. Främst tågar en Japp på skilor och visar vägen, vanligen iörsnde vid ett tåg mn Ren, i hvars spår kela skaran marcherar 2 å 3 i edet. Antalet kar stundom uppgå 2ill 1000 och lerutöfver. Derefter följa, på den wpptrampade väsen, Lass-renarne, dragande de så kallade ackjorna, varå husgeråd, matvaror, barn och. orklösa personer, ;eklädnaden och virket till tälten, au m. transporte. as. Man kan efter antalet af de mnan, somdraga täl,