Aftonbladet – 13 mars 1838, sida 1

sessioner ia icke 1 vanliga tall racka langre an 3 månader. 89 ff: Ständerna äro förpligtade, att alltid först taga under öfverläggning de från konungen till dem aflåtna propositioner, ifall han sådant äskar, hvilket isynnerhet gäller om budgeten. 91 f: Allmänna ständer-församlingen får blott befatta sig med sådana lagar, som röra beskattningen och ämnen, hvilka, enligt konungens beslut, erfordra allmänna lagliga stadganden, och derföre icke kunna öfverlemnas åt de serskilda provincial-ständernss lagstiftningsåtgärd. 92 f: Med undantag af de lagar, som röra de för statsutgifternas bestridande nödiga skatter, äga ständerne i afseende på alla öfriga lagförslag endast delibererande rättighet, hvilken inskränker sig till det väsentliga innehållet af de dem meddelade lagförslsg. 103 S: De kunghga domänerne och regalierna utgöra ett fideicommiss, hvilket i och med successionen tillfaller konungen. 105 f: Förvaltningen af detta fideicommiss och dess inkomster tillkommer helt och hållet konungen, utan att ständerna kunna göra några anspråk på medverkan dervid. 107 : Till bestridande af apanager, prinsars och prinsessors utstyrsel betalning af räntorna på domänernas skulder och andra statsbehof, lefvsr konungen att anslå ett årligt bidrag från fideicommissets inkorster, hvilket bidrag för närvarande bestämmes till 2,300,000 Rdr. 113 S: Inga skatter, hvarken. för ordinarie eller extraordinarie behof, kunna: påläggas och utskrifvas utan ständernas samtycke. Ett sådant samtycke erfordras äfven, om en skatt skall förändras eller afskaffas. 115 6: Skatterna beviljas för en tid af trenne år, såvi-: da en skatt ej hlfvit uttryckligen anslagen: blott till bestridande af ett bestämdt extra-! ordinärt hehof. 116 : I fall ständerna icke beviljat budgeten, inom den treåriga skatteperio-! dens förlopp, så äger konungen rättighet att låta uppbära skatterna enligt sista budgeten, hvilken dock ej får öfverskridas, till dess denna an-! gelägenhet blifvit gruodlagsmessigt afgjord. 128 t: Ministrarne äro Konungen allena ansva:: rige för lagars och förordningars samt: kunglga befallningars verkställande. 136 :: Domare kunna icke utan ransakning och dom: afsättas, entledigas eller förflyttas; men i fall de: tillika hafva administrativa befattningar sig uppdragna, så kunna de behandlas lika med: ösrige embetsoch tjenstemän. — Det sista kapitlet handlar om garantierna för författningens bestånd. Enligt 140 . skola inga nya förändringar i densamma kunna företagas under de trenuve nästföljande åren; sedermera erfordras, för förändringar deri, Konungens och Ständernas sammanmstämmande beslut. Då fråga om grundlagsförändring förekommer hos Ständerma, måste minst tre fjerdedelar a samtliga ledamöterne vara tillstädes, och tvåf tredjedelar förklara sig för en sådan. 142 G. innehåller, att thronföljaren i en additionell urkund kommer alt utlofva ett cbrottsligt iakttagande af konstitutionen. Om något samtycke af agnater är icke fråga. Slutligen skall Förbundsförsamlingen ammodas att åtaga sig garantien för författningen. Sådant är då detta såkallade konstitutionsförslag, blottadt på alla bestämmelser, med undantag af den enda om folkets sjelfbeskattningsrätt, hvilka erfordras för att trygga de styrdas frihet emot de styrandes godtycke! Ständerne få egentligen ingen ting annat göra, än bevilja skatter och, om de så behaga, hålla tal i sina sammankomster om sådana ämnen, dem regenten finner för godt att låta dem prata öfver; ty det är han ensam, som beslutar om allt annat. Ingen skymt af ministerisll ansvarighet — det är inför Konungen allena ministrarne ansvara! intet tecken till tryckfrihet — våld och orätt få gå med upprest hufvud i landet, utan att den förtryckte ens får offsntligen beklaga sig! Statsdomänernes högst betydliga inkomster stoppas i regentens ficka!, och det beror på hans vä!behag, huruvida han vill dela med sig en smula deraf åt den behöfvande staten. Domare Jlofvar ham väl att icke afsätta utan dom och ransakning, så vida de icke derjemte innehafva någon administratif befattning, då de kunna entledigas liksom andra tjenstemän; men hvem ser ej här, att det är meningen att förena demare embetet med andra befattningar, för att helt och hållet göra rättvisans skipande beroende af regentens godtycke. I