Aftonbladet – 9 mars 1838, sida 2

ipphaiva derotver, att sAltoubladet skulle ucdlatls leras redaktioner med personliga anfall. Mierva och Freya hafva isynnerhet härofver yt-li rat sitt djupa och allvarliga bekymmer,. När lg Argus, sjusofvaren, uader sin vakande period c 1töste alla de grofheter, hvaraf endast han varle näktig, emot Atonbladets förläggare och med-c rbetare, när han uppträdde inför publiken smed lc radgan för munnen och väckte afsky hos både I jänuer och fienden, fanus väl då vågon själ på 1 orden, som ställde sig sjelf så högt i publici l1 tisk iatelligens,, potens,, Consequens,, pevi-la den, och eloquens,, som Argus. När Minerva, ippbjudit och uppbjuder hela sin fintlighet, förl, att uppfinna ett skällsord eller vedernamn, när hon, eskorterad af sina syndapalta., sin arma ( anka, sin hornuf, sin Minochhbausen och l1 Gud vet allt hvad de heta, drager i härnadj mot liberalismer.: hvem är qvickere än hon, el-, ler mera värdig att mottaga den tapperhetsme; dalj, som i antichambren tilldelas dem, hvilka veta: alt umgås vördnadsfullt. När Argi nyaincarnation, Freya,!under hela förl. sommar och alltseda2n sökt sin näring i dikter mot Aftoabladeis re-saktion, när den hopsmorde bief och sade att de blifvit skrifoe af förläggaren till Aftonbladet, när den hksom gamle Argus utan minsta försyn påstod att den krassaste egennytta var criffjedern till alla Aftonbladets handlingar; när den insinuerade att Aftonbladets redaktion tagit pengar af judarne; när den nekade att redaktören till Freja begått en viss gerning till förmån för Sista Afionbladet, när den och flera tidningar afgåfvo såsom fulit tillförlitliga de orimligsste och stridigaste beräkningar öfver redaktörernas i Af-. toubladet enorma inkomster, och eu annan gång kallade dem ?legohjon för en buodpenn:vg, när den Jat förstå att A tonbladets redaktion hade tillhåll på källare och krogar — märkk j läsare, när Freyas redaktion och, om vi ej missminna oss, äfven Minervas talade om killare och krogar och schveitzarställen — när den . . . . men förtekningen är oändlig; med ett ord: fanns väl vågonsin i Sverige en tid-. ning, hvars svenskhet,, bildning, och chumanitet så uteslutande bestått i anfall mot person, som Frejas? Och när Upsala korrespondenuten l och den Skånska, och Gotheborgs da blad och Samlaren dels aftryckte Frejas och Min:rvas uppsatser, dels krystade sig för att sjelfva uppfiuna någon dikt om ett bjerta? och om två, om herr Lars? och om röda hus etc. etc. ; när Götheborgs dagblid, mirabile dictu, i Lamennais stil, på ent all.ar sökte framställa Aftonbladets redaktörer, såsom ett band af onda: andar, eburu det icke ens förmådde viktigt! uppgifva deras namn; då var det icke fråga om vådsn af personligheter i tidningspolemiken, el-! ler om demoralisation, eller om räfst eller nå-. gonting dylikt! I Nu jemra de sig likväl öfver personliga anfall och smädelser och ställa sig som martyrer, för: bildning, och siun bumanitetn. Men hvilka smädelser hafva deicke ock måst uppbära från Aftonbladet! Minervas redaktör som i 16 eller 20 bref roat sig med att sö dertugga en nu mera privat mans rykte, och uader a!la deisa bref tecknat! Isilt namn, fick, hvad han härmed önskade sig, se siz sjelf satt i parallel med deune man. Till Freyas presumerade hufvudredaktör ställde Aftonbiadet den frågan: ,Är det herr magisern som sknafvit detts?, Är det herr magistern som är dea verklige redaktören till Freya?n Känne icke he-r magistern, ehuru prestman, förbindelsen att ej beljuga sin nästas goda namn och rykte, eller pligten att bevisa de beskyllningar man tillåter s:g ? Om den förste finnes ej annat sagt, än hvad som förut är kändt gerorn off-ntliga bandhugar, om den audre endast att ban står som en stackare, när frågan ä att vidkännas hvad han sjelf så skrytsamt uthift emot avdra, och om den treje, den nye redaktören i Mioerva och Freya, att hen förut bebsandlat samma ämne, om Jagei och Duev i Argus. Men dessa herrer finna sig försmädade, dlott man vidrör deras egna haudligar! Man ser häraf att de :åsom publicister följa den äriga gruod satsen listera non erubescut, men de anse sig smidade derigenom, t! allmänheten fir veta, att det är de som skrifvit det. Sjelfve vilja de gerna hafva pamngifne personer som aldrig sökt hålla sig undan den allmänva granskningen til! föremål för sina nidvisor; men om personer tilloc . I Ks