Aftonbladet – 9 mars 1838, sida 2

(Införes på begäran.) LAGFRÅGA! . På den tid då många och wvigtiga rättegånga afgjordes gevom domslut, som grundades mer uppå resonnemanger och hopvridna meningar, än uppå verkliga skäl och en till ssken höran de icke otydlig lag eller författning, skulle de icke varit så ogalet, att tillstyrka hvar och en, som råkade i process, men icke hide — mäg tiga relationer eller gynnare, alt han heldre ge nast afstod ifrån allt försvar af sin rätt, äfve om den var aldrig så solklar eller påteglig, ä att processa derom; ty alltid fanus något hi att krypa uti eller vågon mening ait fraxitruga så att den gynnade vederparten skulle vinna; oberäknadt att somlige processer ligo flera år hos referenten innan han föredrog dem, så at Puffendorf hade ganska rätt, då han i 1 Cap af sin jus nature sade, att er skyndsam oriitt visa är stundom bättre än en långsam rätt visa. Dessa reflsxioner, hvilka det skulle vara båd synd och skam att lämpa på den nuvarand tiden, höra naturligtvis till en försvunnen tid ty nu går det helt annorlunda till med lagskip ningen här i landet, och nu har visst inge rättsökande part någon orsak att beklaga sig hvarken öfver en skamlig advoka yr och viagle rier hos domare, ej eller öfver långsamhet me rättegångars afslutande. Icke destomindre tord till samvetsgranne lagklokes begrundande oc besvarande fiamställas en fråga, hvartill en änn icke slutligen afgjord rättegång gifvit avledning På 1785 ingingo några grannar och hemmans ägare i Westmanland den frivilliga öfverens kommelse och förening, som domstolen i orte under åberopande af 20 kap. Rättegångsbalken genom dom stadfästade, att genom wallbjo vårda emot ohägn den ena partens ägor, so ligga i samfällighet med den andra parteus ängs mark, och att icke i den närbelägna åen idk olofligt fiske, vid vite af 5 Rir, utora böter ef ter lag. För ett par år sedan, då fråga första gånge uppstod om förenämnde stadföstade förenin tillämpning i rättegångsväg, bar likväl geno