Aftonbladet – 7 mars 1838, sida 2

for att iniora bildmingen och den sanna humamiteten i vårt land. För att imedlertid lösa uppfinnaren ur den snara, som han, för att tala med en annan, äfvenledes hyfsad tidning, fått om bakfoten och för att befria honom från de svåra ryckningar, under hvilka han oförsedt kunde slänga ifrån sig det stora löftet samt med den högre enheten, vilja vi meddela honom en liten explikatiok rörande denna naturrätt, som, kan tänka, gifvit honom så fasligt ,mycket annaty att göra. Då uppfinnaren, såsom han i Freja låter förstå, nu mera kommit under fund med, att Aftonbladet gycklat med hans satser, vi!ja vi ej neka att så verkligen förhållit sig. Det var visserligen lika påtagligt, som i sig sjelft oskyldigt, men hade likväl icke skett, om man icke på goda skäl kunnat taga för afgjordt, att författaren sjelf aldrig skulle märka det; vi kunna således till den pretenderade uppfinnarn af den högre enheten ställa samma komphment, som till uppfinsarn af konsten att fördela fem ägg mellan fem persomer: pdas hat Ihnen Jemand gesagt Men den der naturrätten, på hvilken uppfinnarn blifvit så olycksaligen acerocherad, var likväl mer än gyckel. Der står, om man så vill taga det, att redan äganderätten ,innefattar en uppoffring af naturrätten eller den naturhga driften hos den sinliga menniskan till begärens tillfredsställande. Det skulle förundra oss om en författare, som offentligt och utar försyn beskyller den, som gycklat med hans satser för mtjuf och ljugare,, icke någon gång handgriphgen fått göra bekantskap med naturrätten: bos den sinliga menniskan, men det förundrar oss icke mindre, att en menniska, som offentligen proklamerar, att han är tidehvarfvets filesofiske aoucheur, och mägtig att förlossa det från den filosofiska sten, som har så svårt för att framkomma, icke skulle känna att naturrätt har mer än en betydelse, och att många dermed förstått blott dem sinliga menniskans rättigheter. Eller kanske uppfinnarn icke vet, att den sioliga menniskan också har sina rättigheter, och att den rättslära, som nu sällan bär namnet naturrätt, just består i konsten att förena den sinliga menniskans rättigheter med den förnuftigas? Det är den sinliga naturrätten, som tillåter en uppfinnare att lätta sitt hjerta med utroper: du har stulit du, har ljugit när någon gycklat med hans satser; den förnpuftige medger icke fullt så mycket. Det är ock den sinliga naturrätten — i skrifterma kort före så val som. under franska revolutionen kan författarn få göra dess teoretiska bekantskap — som måste göra så många offer åt samhället, och som har så svårt för att komma ut med dem, såsom uppfinnarn väl torde hafva erfarit. Skulle tilläfventyrs uppfinningen ieke bestå i annat än att säga oss, att naturrätten i vidstr: ckt bemärkelse, d. v. s.jmoralen, läran om defsinligt förnuftiga pligterna och rättigheterna icke borde uppoffras i samhället, så har författaren, såsom vi ock verkligen fruktat, pdrifvit på bakspår, och för den lärda verlden afficherat en uppfinning, som är känd sedan årtusenden. Ingen jurist, iogen stalsman är så okunnig, att han ju vet, att hvarje borgerlig pligt, som stadgas, tillika både kan och måste vara en moralisk pligt, och att de koilisioner, som uppkomma, ligga dels i den till detaljeroa aldrig fullkomligt utvecklade: rationella pligtläran, dels i subjekternas oförmåga att i hvarje fall deraf göra en riktig tillämpning. På detta fält har uppfionaren ingenting attskörda. Men det gifves ännu ett annat, hvarpå vi gycklet med hans satser syftade; det är konsten att så inrätta samhället, att det så litet som möjligt, och mindre än hittills varit fallet, sätter menniskan i frestelse af den sinliga naturrätten. Vet uppfinnarn något härom, så är det välkommet; men i alla händelser och utan att hesära något offer åt samhället ifrån det bildade och sannt humanav tidningsbolagets njutning af den inliga naturrätten, uppmana vi uppfionarn att nart, och om möjligt vore, klart framlägga den ya tidens problemn jemte sättet för dess ipplösning, och den högre enhetenn. Detta ör uppfionarn meddhinna utan att derföre förumma naturrättens begagnande i Freja och Miwerva, så vidt han ej vill mottaga den gamla cemplimenten impudentie est profiteri quod won possis implere,