Aftonbladet – 6 mars 1838, sida 1

VV RO OM Mey OMID OLUD TIL HU som matematikus, icke bör frånkännes ett rum Ibland mäktigt verkande tänkare. Envaldet, som af fosforist.r och histor:ske blifvit så upphöjdt, har af Hr G. fått njuta sir JTtillständiga ratt: det störtade med sig sjelf. Sveriges politiska storhetv, Ståndsregeringen, Tunder den s. k. frihetstiden, upphöjes icke, och Tbör icke upphtj:s; men Hr G. erkänner dock, att. denna tid framlockade krafter, som enväl!det hållit bundna, inre krafter, tankens och bildningensv. De ,yttrade sig, ju sednare deTras vår kommit, med så mycket friskare ung domslifv, Fåviäldet under och efter eröfringsperioden bar ef de historiska oaflåtligen I blifvit ansedt såsom Sveriges lysande sida i veI tenskapligt afseende; men Hr G. erkänner, att Itankens och bildningens vår begynte först efter denna omskrikna magnatsoch mecenats-herrlighet! — Tiderna äro sannerligen bistra! Den korta uppställning, Hr G. gör af vitterJbetens uppkomst, af Dalin och hans epok, af I Svenska akademiens stiftelse o. s. v., är för kort, för att påkalla eller ens tåla en granskning. Hvad som i lika kortbet kunde härom sägas, vore, att deri råder en medgörligbetsoch optimist-anda, som snart kunde tå sin anIdel af det bekavta epitetet: eloge de tout le I monde. Den romantiska skolans uppkomst i I Tyskland, framförallt bärmningens uppkomst i Sterige faller för nära vår tid, för att ännu kuona skarpt och sanut teknas, åtminstone af en, som måste ! säga: quorum pars ego fui. JAtt Atterbom är den ry-romantiska poesiens förnämste representant i Sverige, har denne visserligen sjelf sagt; men en avnan fråga är, om den ny-romantiska poesien vill erkänna det; och gör: hon det, så bar hon sannerligen icke I gjort sig sjelf någon stor tjeust ller intagit någon Jlysende position bland nationen. Vi vilja imedlertid taga Hr G. på orden och anse honom hafva vändt sig tll den ny-romantiska Iskolan in pleno, då han nu högtdligen tagit afsked af dess caput representativuam. Hela denva afskedsfest föorefal er oss icke olik det afsked, som en viss, ännu lefvande, smillrik man tog af en samling ungdomsvänner, hvilka för hocom anställt ett afskedskalas. Hen begynte tala till vännerna; men då han märkte, att hjertat steg honom upp i halsen, och att han icke skulle förmå sluta utan tårar, bröt han tvärt utaf tonen i talet och vände s:g med jen hop serio-komiska vänskapsbetygelser till — vaktmästaren. Stugan ((osforistermas nemligen) har klifvit Hr G. för trång; han förklsrar sin bana skiljas från fosforisthöfdivgens; mena han gör det icke i under skandslväckande former, utsn i allsköns I vänskaplighet, trycker vännens hand och går. i Några komplimenter växlas först om Hr A:s ipskära oskuldsfulla bimm Isverld, om den klarhet och vet djup, hva-med de första, enklaste, naturligaste affektioner hos ÅA. uttrycka sig, om fosterlandskärlekens rena klang) o. s. vlat ,med de filistZers tillåtelse, (hvilken de filisteger säkert icke vägra). Rosorna klappas på kind och kellas ganska vackra poemenr,, likasom en artig gäst anser för sin skyldighet att åt barnen i ett hus, der han njutit gästfihet, Ige det intyg, att de äro ganska vackra barnn. Ett stickord kastas åt den beskedliga allmönheten, som icke vill tro detta; och dermed äro komplimenterne slut. Värden följer på vägen och frågar gästens llvarliga omdöme om ungarne; och då öppnas bjertats hemliga tankar, och saker komma fram, som låta rätt moderata, ja väoskapliga, men onekligen äro både malört och bolmört och måste smaka bittrare än så kallade fienders alla de bittraste anfall. Af dessa malörtsartade hjertans utgjutelser anse vi oss böra anföra ett par prof. Om smuitronblemman heter det: ,Vi cerkänne, att vi väntade se den förberrligad i en evukel, naiv, helst Svensk idyllisk ton , då smultron, om ock ipgalunda uteslu ande til höriga Nord:n, dock i förestäl ningen så lätt föreva sig med de glada bilderna af Nordens sommar. Kanhända vår felslagna väntan gör 033 orältvisa; men visst är, att vi just i detta stycke med någon vedervilja iterstötte på de saiigas öar, och Gudabordit med Smaragdskålen och deri den ofta i dessa dikter an-ättade Armbresia, och få, åa propos af smultron, (och hvarföre ej gridda?), höra teas om Gudarnes ichorfyllda ådror. Sådan! ov ee