Aftonbladet – 20 februari 1838, sida 1

nande AMR ALIBI SFFERRTL, OT VIT FR vägrende cch uppskjutande af anslageo. tå ce pu ägde denna konstitution, ssde man dem att de kunde vägra anslagen, om de ausåso det nös digt. I depecher till guvernören, i budskap från guvernören, i tal från vicekonupgens ih:o:., i t.l af kolonialsekreteraren sades dem att, om de hade några besvär, som tryckte dem, så fanns nu botemedel i deras :gna händer, samma botemedel, som konsti:utionen gaf Euogelska folket genom dess representanter i Fparlamentet, nemligen att vägra budgeten till dess-besvären blifvit afhulpna. Men hvsed gjorden j vel 1837? Jo, att försötma den bittra dryck, jtvingaden dem att nedsvälja. då j geovom oerhörda majoriteter fö klarsden att, så vidt det berodde sf eder, skulle de aldrig se sina cönskaiogar uppfyllda, togen j väl icke formligen if ån dem makten ait vägra budgeien; men for det detagit eder på erden och utöfvat den makt j gålven dem, grepen j med väpnad hand deras kassakista, antiegen de ville eller ej Men fanns väl på jorden en mensklig vaielse nog månaderesande, att för ett evda ögonblick kunna 5etvifla den verkan, dessa beslut måste åstadkomma i Canada? Det kunde väl fionas personer, som såge dessa beslut ur en mera gynnande syppunkt än andra; somliga som ansågo dem rådvändiga och rättvisa, under det avd:a höllo dem för tyranviska och utan ens en skugga af rättvisa ; somliga som väntade en mera omedelbar,allmännare och kiaftfullare revolt såsom följd deraf, än andra; men fanns väl någon e:da — och detta är pröfvostecen för styrelsens förhållasde — begåfead med så pass förstånd ait hans omdöme var af något värde, som tviflsde att underrä:telsens ankomst till Canada om desse beslut skulle blifva, om icke signalen till upprer, åtminstone orsaken till ett vidtugrenadt. missnöje och obelåtenhet? Och denna förmoden rättfärdigades också fullkomligt af utg ngen; iy hesluten hade icke förr bhfvit kända i Canada, än de helt naturligt väckte ett ganska slmänt missnöje. Regeringen bade sedan länge beelutit buru hon skulle handla i afseende på Canada, och då hon en gång tagit d:t partiet att förorätta och skyma en hel nation, så kan man icke annat än forundra sig öfver den svaghet, een brist på ider, den obegripliga politik (om det ens kan få namn af politik) det i menskliga dårskapernas historia exempsllösa fö:farandet, ett hopa oförrätter och förolämpningar, ulan att vidtaga några medel att mo:a de nödvändiga och oundvikliga följderna (hör, hör, hör!). Med andra ord, man säger ti!l folket i nedra Canada: I skolen blifva förtryckta, relade, drifna till motstånd; men vi skola icke vidtaga något medel hvarken att hämma det missnöje, som fter sl! sannolikhet kan komma att slutas med ett uppror, eller, ifall upproret verkligea utbrister, att hindra de:;s framgång ljer dess slutande med blodsutgjutelse. Det har funnits många herrskare, som velat spela tyranner och fortrycka sina oskyldiga undersåtare, som gjort inkräktnivgar på deras rättigheter och etat deras sinnen till det yttersta gezom orättvisa ech, hvad som är ännu odrägligare, genom skymfande; men jag vågar påstå, att detia är Orsta gången ett sådant förfarande någonsin ägle rum utan att åtminstone vara förenadt med en smula förutseende, några små försigtighe!smått utt kuona med styrkans makt genomdrifva den oolitik, man beslutit följa, och att utestinga nöjligbeten af ett Jyckadt motstånd. I jemfoelse med en sådan poliuk, som den nu skilIrade, blevo alla de mest rädde, vacklande, raftlöse och venmåktige herrskare, som någonin vanprydt eller förnedrat sitt kall, Richerd Sromwell och konuovg Johan, hkonseqvensen, raften och syrkan sjelf. Man säger oss satt i i hörjan af en Dy regering icke böre misstro aonarkens afsigter, att icke ens ett rosculö? på len kunghga hvilebädden bör rubbas... Men inge man då oroa den döense monarkens vädd på detta sätt — borde han väl i ina sista stumder hafva blifvit uppmanad att anktionera åtgärder af en så ovanligt hård och träng beskaffenhet? Var detta orsaken att den dle Lorden (Glenelg) och hans mejtbröder, unler de sex sista veckorna sf den aflidne moarkenos fifstid, icke företogo det ringaste, som vorde hafva följt på de beslut i afseende på Janada, hvilka de föreslagit redan i början af essionen? Om deta var förhållandet, så var