Aftonbladet – 14 februari 1838, sida 2

nDen, hvilken i synnerhet uppträder som pressens Meral-Predikant, är, såsom vi äfven nyss sett, Dagligt Allehanda; nen det gör det merendels endast då det anfalles af Aftonbladet, eller i anledning af dess anfall; det är då, som det är beundransvärdt skarpsynt i att se grandet i medbroderns öga; det är då, som det inkallar till tjenstgöring de vackra grundsatserna som ett slags förtroppar; när bataljen är förbi, afskedas de genast som de fordna Condottieri — och hågkommas sedan alldeles icke förrän en ny strid börjar. Eller sådana som dessa? ,Dagligt Allehanda synes göra sig mycket till af sin ärlighet och öppenhet; men en ärhghet, som ej är annat än ilska, som ej gör annat än klandrar, en ilska, som alltid yttrar sig med häftighet, som rusar åstad utan försyn och eftersinning, blott styrd af det första ögonblickets ingifvelse, är alldeles icke mera värd än den som begagnar ironiens och gäckeriets former. Tvertom: den senare förutsätter åtminstone någon talang, någon bildning; någon aning, att ovettet och smädelsen i sitt råa, naturliga skick äro vidriga för läsaren; den förra förutsätter intetdera. Också finna vii alla tider, att den i sin polemik sökt ursäkta sina råa utfall med sin ärlighet, sin öppenhet, och i synnerhet mycket ropat på moralitetens och hederns forI dringar.? Inser icke författaren det öfverilade i denna lösmundthet, och att Allehanda icke mindre än I allmänheten röner det otacksamma i den handlingen, att sedan man dragit parti af en person, Iför att, som man säger, taga den ene och slå Iden andre med, och sedan detta icke velat lyekas, då kasta sig på den, som af ett ögonblicks välmening råkat gifva pris på sig, och inför hela allmämbeten behandla honom som citronen, innan man bortkastar den. (Slutet följer). mm ——— Äzr—— — 2 ——— — — — — LL ——L