Aftonbladet – 13 februari 1838, sida 1

— PR SPE TEES STERN ERE. ERE STREET RETIRERA TES nera sätta läsaren i tillfälle att med lord Russells åsigter kollatiopera några af de utmärkta-. ste talarnes och statsmännens å den motsatta sidan. Det var i Underhusets första session efter julferierne, den 16:de Januari, som lord John Russell uppsteg för att fästa Husets uppmärksamhet på ställningea i Canada. Het var högst ogerna, sade han, som han begaf sig till detta ämne. I samma mån som det alliid var för bonom en tillfredsställe!lse, att kuuna föreslå någon utvidgning af sina medborgares frihet, kände han smärta öfver att nödgas begära, att Huset måtte, fastän blott för någoa tid, suspendera den konstitutionella fribeten i en del af riket. TJalaren var dock öfvertygsd, att ban mera verksamt skulle befordra fred och lycka för framtiden i Canada derigenom, att han af parlamentet begärde till äckliga medel att undertrycka insurrektionen derstädes, än om Brittiska trup-. perna drogos derifrån, ett steg, som icke skulle tjena till annat äna:tgifva signal till ettborgerligt krig. Ledd af sådane tänkesätt blefve det Talarens pligt att föreslå Huset, först att en adress måtte aflåtas till kronan, som uttryckte det bekymmer, hvarmed Huset erfarit oroligheterna och revolten i en del af nedra Canada, och. hvari Huset förband sig att bistå Hennes Maj:t i hennes bemödande för krigets återställande ; derefter skul:e han anhålla om tillitelse att i inbrioga en bill, genom hvilken sammankallandet af provinsparlamentet för en viss tid suspenderades, och genom vissa mått och steg, hvilka skulle biifva Huset förelagda, en auktoritet inrättades, som tog i händer provinsens styrelse. Då Talaren framlade detta ämne för Huset, kände han, att han icke kunde räkna på dess samtycke till dessa tveane åtgärder, så vida han icke kunde vederlägga tvenne påståenden, hvilka med så mycken ullforsigt blifvit framställda, nem lgen först att England hade orätt i afseende på Canada, och för det andra att om äfven Enoglands sak vore rättvis, så bjöde dock politiken och klokheten, att med ens uppgifva allt herravälde öfver nedra Canada, och så snart som möjligt proklamera skiljsmessa emellan denna koloni och moderlandet. För att vederlägga det första påståendet, blefve det nödvändigt för Talaren, att uppfylla en obehaglig skyldighet, nemligen att tadla Heuse of Assermblys i nedra Canada forfarande, och att något gå tillbaka i kolomrens historia sedan dess fö sta afträdande till Eoglarnd år 1763. Här beskref lord Russell Englands förbållande emot Canada, ifrån 1763 til 1791, hvilket ban påstod hafva varit sådant, att det på alla sätt bordt vinna det eröfrade folkets hjertan. Canadensernes religion respekterades, och deras feodal-lagar upprätthöllos. De blefvo mycket bättre behandlade än de ! Irländske katholikerne. Ar 1791 beviljades Canada en ny konstitution — Talaren måste dock erkänna, att den icke var särdeles vist sammanfattad. Hr Fox var af den tankan, att Brittiske undersåtare hade bort förmås nedsätta sig både i öfra och nedra Canada, så att Brutiska seder och tänkesätt så småningom måtte blifva införda bland den Fransyska befolkningen. Men det beslöts, att provinsen skull: delas; och en lag: stiftades, under den förutsättning, att dem ena; provinsen komme autt helt och hållet bebos af: Engelsmän och den andra af Franusmän. Vid samma tillfälle infordes en representatif försami ling och ett lagstiftande råd i hvardera provin-! sen, det lagstiftande rådet sammansatt dels af ledemöter med ärftliga titlar, del; af ledamöter som utnämndes för lifstid af guvernören. Det! fanns många brister i densa författning; men den hade t:llkommit under en upp igtig önskan att befordra kolonisternes välfärd och lycka. Ar 1810 buro de oenighetsfrön, som lågo i Canadensiska författninge.n, frukt. Guvernören i nedra Canada vidtog våldsamma åtgärder, och House of Assembly gjorde våldsamt motståvd. År 1818 började oenigheten på ovytt. Det hade någon tid varit vanligt i Canada, att votera vissa summor för styrelsens ucderhåll; hvad som vidare erfordrades, tillsköts från Eogland!