Aftonbladet – 10 februari 1838, sida 2

kansleren Nerman ursprungna förslaget att till: sätta Kanslister i Justitierevisionen tills vidare kan anses egnad att skapa inom de civila embetsverken. Det är ej obekant, att vid vissa tillfllen, såsom t. ex. håstgardets vackra bardalek mot Sjöstedt (den i vanligt tal s. k. Sjöstedtska masackern,) och vid försöken att tillvägabringa en opinionsyttring inom officerskorpsea vid Svea Garde emot Friherre Kliogsporrs yttrande på riddarhuset, m. fl., Major Ankarsvärd ådagalade ett handlingssätt af luga och sans, som tillvunnit honom allmän aktning, och hans värdiga uppförande såsom anställd i konungens personliga tjenst, medan konungens högsta juridiska ombud fordrade hans äldste broders hutvud för ett tillskapadt högmålsbrott, samt sjelfva hans frivilliga afhållande ifrån deltagande i den ärftliga representationskammaren , sedan man öppet började yrka satsen om officerares pligt att votera för umformen, och genom de märkliga händelserna med friberrarn2 Klingsporr och Stedingk sökt visa sim ömlålighet för opinions friheten, — hafva visat, att han både vetat bedöma sin position och förena embetsmannens pligter med medborgarens. H. M. Konvungen skall ock , efter hvad vi hört berättas, under herr Majoren Ankarsvärds fortsatta tjenstgöring omkring dess höga person, aldrig visat sig hysa annat än förtroende till honom, och det kan således icke annal än väcka em mindre angenäm känsla att se, hvad som nu passerat, samt att det just skulle träffa sig så, att H. K. H. Kronp iosens hofmarskalk var den, som skule uttränga en så mycket äldre och förtjentare officer. (Hr Major Anvkarsvärd lärer omkring 30 år varit i tjeastgöring). Jenna händelse synes imedlertid kunna upplysa ett annat förhållande, hvars rätta sammanhang man också redan förut anat, sedan utgifvaren af Minerva börjat flitigare skrapa sin vördnadsfulla fot i H. Ex. generaladjutantens för Armåeen antichambre och salonger, under det tidningen utöste sig i de smuisiga och ohyfsade sändebrefvea till frih. Carl Henr. Ankarsvärd. Det synes nemligen numera, genom hvad som träffat herr Maior Ankarsvärd, tämligen påtagligt, att om några relationer mellan frih. Anksrsvärd och vederbörande icke vidare är fråga, såsom man en tid slöt af ett visst närmande till honom af Exe. Brahe. En särskild fråga är, huruvida den högaktning för bemålde Excellens, som den ful!landade hofmannens fina och förekommaude umgängessätt en tid ökade hos Frih. Ankarsvärd — hvilken genom sin öpna karakter och sitt varma lynne önuu i de mogna mennaåren stundom något för lätt emottager intryck, ifall vi få tillåta oss denna anmärkning, och följaktligen äfven litt nog är blottställd att blifva hvad man kallar dupe — icke ansenligen minskas vid erfarenheten om den nu anmärkta och andra händelser, i hvilka H. Exc. lika litet kunnat vara utan allt inflytande, som i en mängd andra tilldragelser, inom armeen, sedan H. Exc. blef GeneralAdjatant.