Aftonbladet – 6 februari 1838, sida 2

(Insändt.) SVERGES SJÖFART. Månne detta ämne förtjenar att begrundas? Jag har ofta gjort mig denna fråga. Elistorien talar om nationer, hvilka nått en hög grad af ekonomiskt välstind och politisk betydenhet endast genom sjöfart och bandel, och dessa fördelar sägas varit grundade på ländernes geografiska läge, deras goda hamnar, deras ymniga ti!lgåug på de materialier, som erfordras för att bygga skepp, i forening med invåvarnes fallenhet för det mödosamma sjölifvet Med kartan för mig och dessa berättelser 1 minnet, trodde jag, att Svenskarne skulle vara en af Europas största sjöfarande nationer. En resa genom detta lands ofanteliga skogsoch bergverkstrakter, och närmare bekantskap med de raska inbyggarne utmed den 200 mil långa, af förträffliga hamnar betäckta kusten, förvandlade denrca förmodan nära till ofvertygelse. Det föreföll mig imedlertid besynnerligt, att i sjöstäderne endast se ett inskränkt antal smärre kustfartyg. I Götheborg frågade jag hvar siadens stora skepp befunno sig; svaret blef: De äro sålde till Norrmän. I Norrköping besvarades samma fråga sålunda: Vi hafva inga. Sedan fabriker kommit på modet, anser man sjöfarten öfverflodig. Den passar ej heller för Sverge. Den lönar sig ej mer; fordom hade denna stad stor sjöfart, men ,då egde vi inga fabriker, vi köpte kläde för vinsten af en vidsträckt frakthandel, men man säger, att det är mera patriotiskt att sjelf väfva klädet, om än de unfrån införde råämnen skulle kosta lika mycket som den färdiga varan utoml:nds., Jag kom en annan gång till Stockholm sjöledes Seglingen genom skärgården tycktes aldrig taga slut. Efter kortet fann jag, att vår kosa beskref en fullkomlig åtta, hvartill fordrades vindar från nästan alla väderstreck. På fråga, nil loisen, om ingen annan väg fanns mellan de många öarne, berättade ham, att man hade genom försäckningar tillstångt den bästa, men att, stället för vårt krokiga farvatten af 19 mils skärgård från hafvet till Stockholm, fanns ett annat af blott 7 mils längd från hafvet, nära nog i rak linia, som genom uppgräfving af elt var hundra famnars längd skulle göras tillgängigt för de största skepp, tilläggande dock, ait letta arbete numera ej kan komma ifrågs, sedan jöfarten aftagit så betydligt, och troligen nart upphör. I Stockholms vackra hamn fann jag ett mot nin väntan obetydiigt antal skepp, hvaraf en tor del förde Norska flaggan, och underrittales af köpmän och skeppsredare, att handelslottan numera vore minskad under hälften f dt fordna lästetalet, sedan de stora skeppen lifvit sålde till Norrmän och skeppsrederi ej nera svarade räkning i Sverige. Alla dessa facta skakade min öfvertygelse, jag rodde som mängden, vatt skeppsrederi ej pasade för Sverge.n Det föll mig lika litet som dem in att unlersöka orsakerne. i RR Min resa fortsattes till norra orterna, iDen lilla trefliga staden Gefle frapperade, mig.