Aftonbladet – 3 februari 1838, sida 2

tj ingenting annat ar än marginal-glossor. Tacitus ri och Ehrensvärd Aade stenstil; den påträngande I hannes von Miller ofta och Hr Geijer nästan , allid söka samma maner; och maner blir hos. las hans Blå Bok,; och skall man döma efter! den profbit, vi nu fått, så är det fara värdt, att langtan efter ytterligare bekantskap blifver måttlig, och att en annan titel får sökas för nästa utdrag. Det är verkligen skada, att en man, som ej blott har ädla stenar på sin nordsijerna, utan äfven skänkt Sverige mången ädelsten ur tankens och forskningens skattkammare, skall dekreditera sitt pamn med utgifniog af saker, som visserligen icke göra det någon skam, men också ingen ära; och medelmåtita är redan en otillåtlig afprutning, der man äger anspråk att träffa endast utmärkta produkter. Hr G. affekterar en sorts stenstil i allt; och den passar möjligen i den skrift, som rätteligen massan af tankar tvang dem att kasta på papI peret abrupta tecken, snarare äv meningar. Jo-) ; dem, hvad som var natur och behof hos de l förre, Man är alltid frestad att fråga: Ti v pen 1. ve Folesg. Diffus tankegång under koncisa: ord, se der hela resultatet. Hvarföre då icke, såsom de öfrige dödlige, bemöda sig att skrifva. . ett, äfven till det yttre, sammanbundet och lätt . drar, är detta bemödande att vara egen, attin-, L F ket alskeligt i moraliskt hänseende. Ett poem (Helsning till Erkebiskop Wallin den 3 Juni 11837) finnes intaget, hvars början och slut äro ganska vackra, utan att dock vara just poesi i I högre mening; men det, som ligger deremellan, lär något för mycket mystiskt, vi hade så när I sagt förvirradt; det förefaller nästan, som skalI den undervisade den unge Erkebiskopen, ja skrifi öfversättningarna äro vissa föga lyckade, snart flytande språk, då man så, som Hr G., kan: hvad man vill? Vi frukta, att det, som hinsvepa sig i en mystisk nimbus, såsom ett orakel. Men allmänheten begynner ledsna vid det ta eviga jag, hvaruti Hr G. lefver, röres och! hafver sin varelse. Ingen skulle så litet behöfva det, som han — — om han ville. I i. Hvad den BIå Bokens innehåll beträffar, så; i det ett fullkomligt varia variorum, minst af Hr G. sjelf, Af sednare slaget är sjelfva början: några strödda betraktelser öfver Homerus och Homerider, öfver Goethe, öfver ,Giftermål, nöd och lust, öfver Pietas,, öfver Theologen. Härati är föga djupsinnigt, föga nytt, åtskilligt i skeft, fastän visserligen mycket sannt, och mycI I tade honom till en nattvardsgång. Sedermera kommer en hop kortare eller längre i eXcerpter ur författare, dem Hr G. läsit, stunI dom längre, stundom mycket korta, stundom i öfversatta, stundom rent af blott aftryckta. Bland sagdt alldeles misslyckade. -T. ex. Hugos intagande quairain: ET MA mm mm Soyez comme Poiseau, poså pour un instant Sur des rameaux tron fities, Qui sent ployer la branche, et qui chante pourtant, Sachant qul a des siles. E är ganska oegeniligt, trögt, ja oriktigt försven skad med: ! Snart lifvet flyr. Var fågeln lik, min själ, ; Som på den minsta qvist sig svingar I Och känner hur den böjs, men sjunger lika väl i Och vet sig halva vingar. 1 Om lifvets flykt, om min själv vet Hugo ic 1; ke ett ord; de äro ditkomna helt oskyldigt, !s blott för att inlägga en mening, som originalet , icke har, d. v. s. skämma bort den det har. t Deremot har den causal form, som ligger i sa-, chazt och som innesluter det sköna i helals tanken, måst vika för ett betydelselöst noch. la Det kan imed!ertid icke vara vår mening att lg genomgå dessa öfversättningar och korrigera dem, !g såsom man korrigerar ett skriptum. Hvad vigiln ligger derpå, om öfversättningen af en liten id stans är riktigt lyckad eller icke? Man roar sigin i ett sällskap t. ex. att på prof ofversätta enlsi vacker tanke , som man ser i en utländsk förk fattare; och det går väl eller illa, lika godt. jn Men frågan är huruvida en Geijer bör med-li dela allmänheten småplåck, då det tillika är!b misslyckadt småplåck. Då en stor ande ned-lbi låter sig att kasta ut korn , så bör det åtmin-d stone vara guldkorn. VWVi upprepa, att Hr G.1g icke bör för lätt draga på sitt stora namn ,(ltr emedan detta möjligen icke i längden kvnde ei me 192 FC RE M