gen stiftade belöning för personer, som gjort sig förtjenta om Svenska htteraturen och språket. Det är en lycka för akademien, att ju mindre tillfällen hon får att till vittra täflare utdela sitt guld, desto flere tillfällen erbjudas henne att visa sin aktning för personer, som, utsn att kunna kallas egentliga vitterhetsidkare, hkväl gagnuat Itteraturen. — Sådan är visserligen händelsen med Herr Schlyters upplaga af de gamla landskapslagarna, hvilken onekligen är lika mycket fötjent af akademiens uppmärksamhet, som åtski!liga af henne prisbelönta poemer och vältalighetsstycken, om hvilka allmänhetens omdöme jnst icke alltid öfverensstämt med akademiens. Imedlertid är det väl mycken fråga om, huruvida det egentligen är egenskapen sf historisk forskare och stilist, som tillvunnit Hr Echlyter denna akademiens välvilja, helst då det är nogsamt bekant, att knappast någon person här i landet så noterat sig för ett våldsamt och ohyfsadt språk samt andeligt högmod, som Hr Schlyter i sina polemiska uppsatser äfven emot andra akademiska lärare, hvilka, när de någontang uppträdt såsom hans motståndere, alltid blitvit karakteriserade såsom dumhu!vuden och idioter. Men Herr Schlyter har en annan förtjenst, som pu för tiden väger guld uti det konservativa partis ögon, hvilket sitter omkring styret. Han står såsom akademisk lörare i spetsen för den reaktionära tendens, som mun söker att äfven vid universiteterne införa i den juridiska bildningen. Hr Schlyter har studerat Sveafolkets lagar för den tid, då allmogen beslöt på tingen, och som Jlemnat oss arfvet om den Svenska nämnden, hvilken ännu på landet qvarstår såsom en skugga från våra förfäder. Men ve den, som nu ville försöka, att i den nya tidens betydelse införa nämnden i lagskipningen i form af jury. Den finge säkert från honom dyrt umgälla en sådan tilltagsenhet, och kunde bereda sig på ett dråpslag i hufvudet f ett eller annat band af de gamla folianterna. Månrnne det icke är denna konservatism mot ungdomens begär efter den nya tiden, och Herr Schlyters anathemer emot det pya lagförlaget, som man företrädesvis ansett sig belöna, om än icke precist hans famösa försvar för manens rätt att slå sin hustru.