tergift, intet undseende för den uppvaknande sjelfständighets-kinslan, utan envist vidhållande af den faderliga myndighetens och förmynderskapets grundsatser, hvilka de myndige tro sig hafva vuxit ifrån. Deraf den fruktlösa åtgärden att prorogera eller upplösa de lagstiftande församlingarna, i hopp att de skulle återkomma mera böjliga och medgoörliga, och vid hvarje ny session den bittra erfarevheten att se dem uppträda ännu mera retade och med en ännu högre tou, samt slutligen till protesterna äfven lägga hotelserna, till folkmötena upproret. Dessa äro de allmänna drag, hvari Canada 1837, vid första anblicken, liknar Förenta Staterna 1778. Vid närmare betraktande visa sig dock olikheter, hvilka ställa de Fransyske Canadenserne vida under Washingtons och Franklins landsmän. Då England 1763, i följd af fördraget i Versailles, tog Canada i besittning, beviljades invånarne i denna koloni gevast fri religions-öfning, och utom religionen fingo de äfven bibehålla sina lagar och sedvänjor, personliga friheten blef oförkränkt, och skatterna voro icke af någon betydenhet. Ett så mildt förfarande gjorde att, med undantag af Cenadensiska adeln, hvilken beklädde de högsta embetena, nästan ingen begagnade tillåtelsen att inom halfannat år sälja sin egendom och lemna landet. Det goda förståndet med England blef dock i någon mån störit genom de förändringar, dem moderlandet ansåg nödvändigt att vidtaga uti koloniens förvaltning, men hvilka rubbade de Fransyske invånarnes gamla vanor. Först blef landet, som hittills hetat provinsen Quebec, deladt i Ofra och Nedra Canada. Införandet af val, jurier, lagstiftande församlivg med sina på fyra år valda representanter, stadgandet att desse skulle väljas af de jordägare i provinsen, som hade åtminstone 40 L. årlig inkomst af sina egendomar, och af andra invånare, som betalte 10 L. i hushyra, hade måhända med mycket bifall blifvit upptagna af ett folk, som icke varit vaudt vid annat än det då i Frankrike rådande godtycke; men andra inrättningar upphäfde då åter till en del de välgörande följderna af de nyssnämnde åtgärderna. Guvernörenv, exekutiva och lagstiftande rådet blefvo satta öfver lagstiftande församlingen, och ledamöterne i dessa båda råd utnämades allesamman af konungen. Lagstiftande makten delades mellan lagstiftande rådet och lagstiftande församlingen, och i båda nfördes hemlig omröstning. Guvernören ägde rättighet att bekräfta besluten i lagstiftningsväg; men konungen kunde under loppet af de tren-: ne år, som följde näst efter dessa beslut, åter apphäfva dem. De lagstiftande kamrarne skulle — så lyder sjelfva stadgandet i författningen — alla år sammanträda ; men guvernören hade rättighet att prorogera dem, att upplösa och på nytt sammankalla dem. I högsta instansen, dock blott då fråga är om summor under 500 L., dömer en appellations-rätt, hvilken har till president koloniens ståtbållare, till ledamöter en öfverdomare från Kingsbench och medlemmar af exekutiva rådet. Då fråga är om större summor, går målet till konungen. Polisen handhafves af fredsdomare, hvilka sjena utan aflöning; edamöterne i exekutiva och lagstiftande rådet iro, i kraft af siva befattningar, fredsdomare ;fveralit der de vistas. (Forts. e. a. g.)