Aftonbladet – 1 februari 1838, sida 2

HOPP, alt Se de Oundv;kliga, men alltid tryckande, skattebördornas utgörande i någon mån lindradt och undertättadt. Man hase således förestälit sig, att då det berodde af vederbörande auktoriteter att välja tide. härtill inom flera månader, de, för att gå författningens milda afsigter till mötes, skulle medgifva de skattdragande så långt anstånd med denna tryc-: kande skyldighets fullgörande, som statens behof och säkerhet möjligen kunde tillåta. Det är derföre icke iutan både förundran och bekymmer, man sett Ötvorståthållare-Embetet, ännn i år, aldeles efter gamla metoden, och utan afseende å det gifna nya stadganI det idetta ämne, utsätta uppbördsstämman för Stockhoims stad ifrån den 4 endast till den 24 Februari, Att nämnde åtgärd visserligen af ingen nödvändigIhet härstädes är påkallad, faller en hvar i ögonen. Då kronoutskylderna icke behofva vara indrifna törrän i medio April, hvad hafva uppbördsmåävnen väl Jatt göra på de långa sju veckorna, ifrån d. 24 Februai? Förmodligen att räkna de inkasserade stora I summorna, uträkna böter m m. Men för den skatti skyldiga, till största delen obemedlade och medellösa fallmänheten, kan utskyldernas utgörende så långt före I tiden då sådant oundvikligt erfordras, inga!unda blifva likgiltigt. Afven ett litet anstånd härmed blifver itör Iden en icke ringa lättnad; och då uppbörden, utan någon olägerhet för kronan, bör kunna ske lika väl 1 Mars som i Febrvoari, hvarföre envisas man att kbibehålla den vid sistnämnde, som det synes, mest I o:ämpliga tid af året? ) Jag säger olämpliga — och skall i korthet söka j visa det. Hvem vet ej af egen erfarenhet, att julen och nyåret är den tidpunkt af året, som oundvikligt för hvar enskild person medför de mesta och drygaste utgifter. En hvar måste natorligtvis då önska . . o o : . någon tid och rådrum, att åter insamla medel i den tuttömda kessan, innan en ny tryckande utgift, sådan Isom kronoutskylderna, påkommer. Dertill är tiden :till Februari onekligt altför kort. Bedröfligast inverkar detta på hela den talrika arbetande klassen, som ; vanligen äger knappast hvad till dagens oumgängligs behot fordras, ech som under denna svåra årstid sasi nande ofta all srbetsförtjenst, är aldeles urståndsstt latt något hopspara för andra behof. Hurn skall den då kunna insamla erforderliga medel till sina nog dryga utskylder? Och om dessa alitid känbara utla: gor icke kunra betalas inom fataliedagen, huru behandlas den skattskyldige? Han måste, utom den ta xerade summan, erlägga böter (3 sk. banko på hver t:xerad riksdaler). Dessa böter, heter det, tillfalla de fattiga: mycket vackert — men har man väl besinnat hvilka saknader, hvilka bekymmer, hvilka lidanden både dessa och sjelfva atskylderna, med siränghet utkräfda, kunna framkalla för tusentals obemedlade enskilde och familjer, hvilka karhända genom en sådan behandling skola innan kort sjelfva komma att ioka det redan altför stora antalet at de fattiga? Hu;ruvida detta står att förena råed allmän billighet eller I med statens verkliga bästa — derom gifves ej, å:minstore bör ej gifvas, tvänne meningar. Andtligen må man ej glömma, att en icke obetydlig del at de I skattdragande utgöres af den verkligen talrika embetsI ech tjenstemanna-persenalen. De tleste deribland äga: i Ingenting att lefva af utom sina löneinkomster — och ingenting derat utfaller årligen förrän i Mars måuad i — hvilket ingalunda kan vara vederbörande obekant, I Måtta man förunna desse statens tjenare den förmån Catt få uppbära något af hvad hon gifver, innan man Jaffordrar dem hvad de deraf måste återgifva! — Kastar man nu en ölverskådande blick på följderna -f i det anmärkta förhållandet, hvad utvisa de: — Skuld sättningar, lagsökningar utan tal, armod, förlust bergning, välfärd, ända till fribet för en mångd enskilde — och för staten verkliga mistningar och frön till framtida ofird. I I anledning af allt det anförda, frågas nu: Månne I det icke varit rättare och bättre, om den utlysta uppbördsstämman blifvit något litet uppskjuten — och enstäld i Mars mån:d, istället för Februai? Författningen medgifvex det, kronans interesse lider into cervid, de skattskyldiges ställning: billigheten, rätt-! visan, ja sjeliva menskligheten tala högt dertör. Men som beklagligen sådant icke skett, kunde det möiligen icke ännu hjelpas. — Det tyckes ju kunna låta siv göra, så vida Ofverståthållare-Embetet åt den i alit fall, såsom varande den enda, nog korta uppbördsstämman, skulle vilja gifva en lämplig förlängning, till någon utsatt dag i Mars månad, t. e. d. 24, Jag är Öfvertygad, att tillkännagifvandet af ett sådant, 2t behofvet så bögligen påkall:dt anstånd med kronoutlagornas utgörande skulle för största delen af de skattdragande blifva ett ämne till den lifligaste både glädje och tacksamhet. Red. anser ofvanstående artikel innehålla fleså talande skäl och ömmande omstänigheter, i afseende på svårigheten för de skattskyldige att inom den nu utsatta tiden afbörda sina onera, alt den icke tvekat att deråt lemna offentlighet. Den enda invändning, som synes kunna göras emot den framställda önskan, att få slutet af uppbördsstämman utsatt till Mars månad, i stället för Februari, skall sannolikt hemtas ifrån den korta tid, som då skuile återstå för uppbördsmännen att indrilfva utskylderna hos dem, som icke sjelfmant inställt sig till deras betalande. Utom det, att likväl en förlängd uppbördstid sannolikt skulle medföra den verkan, att fle-lt re än hittills betalte, så äga uppbördsmännen l! evillkorlig utmätningsrätt hos den uteblifne ge-l! nast då han sökes, och dessutom förmode vi,l! J C att denna omständighet måtte varit konsidererad innan författningen utfärdades, och att vederbörande förut hlifvit hörde i ämnet.