Aftonbladet – 31 januari 1838, sida 2

Ob SS Hammar kring det vestra Europa oc göto en frisk och manlig befolkning öfver des sa länder, som då mera endast hyste krafilös dvergar, vällustiga pygmeer och krälaude syco fanter, samt qväfde för alltid det nesliga tyran niet af pItaliens Ryssar.n Jag påminner mig här en skön tafla af skal den: Framför mig ligger gladistorn slagen, stödd på sin hand, h:ns panna manligt ger till döden bifall; men i anletsdragen står plågan fram; hans hufvud sjunkit ner. F ns hjertblod tungt ur sidan runnit från djupa såret drop) för dropp piikt åskskurns början. . Kring den fallna kropp Årenan går i vågor; — men försvunnit har han förr, än det vilda sorl fylls opp, hvarmed hen helsar uslingen, som vunnit. Han hörde, men gaf derpå icke akt, ty Ögat var med hjertat !ångt, långt borti. På äran och på litvets dagar korta ej tänkte han. Ack! bort vid Donaus trakt der stod hans hydda; der på trogen vakt satt hoppfull mska, gladt der barnen lekte, Af gamla för-töraldrar kärligt smekte, Och han så säll, så sorsfri der, der han i allt var, allt i honom kör, han skulle ryckes ifrån allt och aila patt slegtas, att för Romarns nöje talle! Så göts med blodet Göthens känsla ut! Och härndens olycksstund såg Rom till slut. jer Men sederna förändras, och menniskorna med Idem! De tappre Götherne, den vidtfrejdade nordmannen, den skandinaviske odalmannen, hvar äro de nu mera? Vi, deras ättlingar i blodet, men icke arfvingar till deras anda och samhällsinrättningar, kunna knappt försvara de få fragmenter, vi hafve oöfrige af deras gamla lagar, emot en värre och slugare fiende än den de hade att bestå, emot Hysslands Ryssar. Ack, denna nya öfversvämning, som hotar 088, är en ny syndaflod. Men, nemo repente turpissimus. Stjernorna slockna, en i sender. Himlen mulvar småningom; det tjocka töknet stiger lingsamt l uppför höjderna, till dess mörker sluthgen höljer fästet. Vidskepelsen arbetar alltid det krypande ,devouementet, i händerna, och devouementet uppråätthålles af och omhuldar derföre ingenting så mycket som vidskepelsen. — Den romersk-katolska läran och tankan på, att alena styra riket, infördes samtidigt i landet. Då bortdog den siste skaldens, röst, jemte Jandets anborne krigare. Då öfvergingo dessa stolta dygder, som tillhöra frihetens upplysta söner, småningom till det falska skenet af odladt smicker och undersåtlig basesse desprit. Då uppstod en dyrkan för denna gyllene bild, som kallas loyaute — id est, — en blind och urskiljningslös tillbedjan af det mäktiga ilbondocani, af ordet royautg. Denna bild, okänd äfven till ryktet för våra fäder, denna bild har i sanning ett hufvud af guld, men dess fötter äro af lera — och så är profetian fullbordad. Det var isynnerhet presterne, dessa romerska pre ster, som dyrkade den nya guden. Men huru gjorde de det? De bådo icke om goda skördar, utan om feta tionden, och se! huru nådigt gu dabilden ler åt sin svartklädda tillbedjare, då hans böner gå ut på att sänka profanum vulgus i betryck! Våra fäders bedrifter, frihet, mod och dygder, eder glans är ännu oskymd af moln, eiert minne är icke förgätet. Strålande genom osäkra tidehvarf af tyranni, af vidskepelse, af föriryck och monopolier, framskymten J ännu för att upplysa och uppmuntra oss i våra bemödanden att tillvinna oss dygder ännu renare, känlor ännu menskligare, rättigheter ännu vidsträckare, och, med den högstes bistånd, fria inrättningar, långt varaktigare än deias. Republikanen på ihronen, vår utmärkte ch fritt valde monark måste hafva varit gejomträngd af tankar och känslor, något besläg ade med dem jag här uttryckt — tankar och åanslor, åt hvilka ty värr äfven hans furstiga rm icke förmått intill detta ögonblick gifva lif ch verkställighet — då han yttrade följande ublima och sköna tanka: La crainte de dieu est la scule crainte gue doivent connaitre des hemmes libres. Fruktan för Gud är den enda fruktan frie vän böra känna.) . ) Pegner, Frithioffs Sage I Geijer, Sv. folkets historia. ) Byron, Childe Harold, AA AL TT Sj -S a