Aftonbladet – 31 januari 1838, sida 1

nen, Anner han sig der så lätt, så ogenerad har så mycket snille, ja, så mycket, att man brist af hvarje annan känsla öfverlemnar sig å , nöjet att höra honom, och för ögonblicket knapp -Ikan värja sig för en känsla, som nästan sväfva I på gränsen af beuvdran. Icke som skulle har framträda med spetsiga qvickheter såsom DuIpin, eller med Odilon-Barrots allvarliga ord, el-Hler äga Mauguins leende hån, Sauzets flödande ,I vältalighet eller Guizots öfverskådande förståndsTblick — det är en talang af ett helt eget slag som icke liknar någon annan, hvarken när eller i fjerran. Han håller icke något tal, han pladIdrar, men han pladdrar lefvande, lätt, strömI mande, gnistrande ; han genomväfver denna rii kedom af själfulla blixtrande ord med historiska I drag, anekdoter, fina anmärkningar, och salltI sammans framföres med en otrolig lätthet i vändningar, kastas fram, än afbrutet, än löst, än med ens sammanbundet. Tankan springer så snabbt ur detta hufvud, att man kurde säga, att Iden föddes innan den var aflad. De vida lungorna hos en jätte skulle icke förslå att utandas alla orden ur denne själfulle dverg. Naturen, som alltid med rättvis och mild haud vet att jemna allt, synes hos honom hafva sammanträngt hela manlighetens kraft i strupens bräckliga organer. Hans ord fladdrar liksom myggans vinge, och sticker eder så hastigt, att ni känner eder sårad utan att veta hvarifrån stynget kommer. !Mången gång stannar han plösligt för att svara dem, som afbryta honom, och slungar emot dem sin replik med ett så förvånande säkert i hugg, att de alldeles förlora fattningen. Har jett ämne flera sidor, sanna och falska, så grupperar han dem, blandar dem, låter dem med så lätt hand spela och skimra, att man icke får tid att, under det föremålet flyktigt halkar förbi, bemärka sofismerna i slutsatserne, Jag vet icke om oregelmessigheten i hans im provisatio ner, det osammanhängande hopandet af så heterogena satser, den bizarra blandningen afal la dessa tankar och toner är en beräknad verkan af hans konst; men bland alla talare är han den lättaste att vederlägga då man läser honom, den svåraste att vederlägga då man hör honom. Han är den mest underhållande spegelfåktare bland våra politiska vindböjtlar, den mest skarpsinnige bland våra sofister, den skickligaste bland våra taskspelare och den svåreste att lura konsten af — han är tribunens Bosco. Ibland råkar hem i rörelse öfver sig sjelf, och då förstår ingen bättre än han att spela martyr. Mången gång antager han tonen af en i botten redlig man, och pressir ur sitt bröst djupa suckar öfver allmänna tänkesättets förrillelser. Alldeles underbart kan han spela rollen af mild smekande, och i samma ögonbliek ham klappar er, spänner han kloen i er. Den lille förrädaren! För öfrigt är hans polemik bitter eller bitande, emedan han icke har någon politisk öfvertygelse. Han gör narr af alla theorier, och knappast finnas för honom begreppen godt eller ondt, sannt eller falskt. Han älskar besittningen af makten, icke för det, att han sätter värde på den i och för sig sjelf, utan för! de fördelar den erbjuder. Guizot sätter i makten . sin stolthet, Thiers söker i henne njutningen. i Under två tredjedelar af sitt lif miste han lef-;1 va af lyckans sparsamma smulor; sedermera!: kastade han sig på njutringar med en uthun-) grads hela glupskhet. Det finnes en demon af snille, som lurar 1 alla vinklar af hans läppar och spelar i hvarje af hans fingerspetsar. Hans i organisation liknar Voltaires: han är svag, har i lättretliga nerver, rörlig flyktigbet, och är lätt t öppen för hvarje intryck; han har hela ett barns I nyckfullhet och flyktigbet, parade med anspråken på en filosofs allvar. Thiers är mera skriftställare CE in statsman, mera konstnär än skriftställare. Han je skall falla i enthusiasm för en Etrurisk vas, men ( svårligen nånsin för fribeten. Hens enthusiasm e för vära stora revolutionsmän var blott en lär4 jungsoch yngings-enthusiesm, i hvilken, ho-: nom sjelf ovetande, blandade innu icke vara någonting, med det obestämda: a noppet alt en dag blifva någonting betydande. Men snart smögo sig den stora verldens njut-jy ningar med smekande veklighet iutill bans själ; T ran sprang, alltid fyra trappsteg i steget, ned is rån vindskammaren in i salongen, och satte! ga ig på de guldvirkade sofforna, liksom hade han ddrig suttit på halm — en stor herre af inUJ VP tin hk Jos amduea rna das as as MET