Aftonbladet – 29 januari 1838, sida 2

Da vi kommit att vidröra denna punkt, tordel-: det med detssmma icke vara ur vägen, att med några ord fästa oss vid ett uti Svenska Minerva för den 20 Januari gjordt försök, alt ådagalägga en inkonseqvens emeilan den åsigt vi under sednare tiden tillkinnagifvit i frågan om den ministeriella ansvarigheten här i landet, nemligen att någon verklig ausvarighet å rådgifvarne icke kan tillvägabringas under de nuvarancde formerna, och åtskilliga öfver samma ämne författade artiklar i Det Nyare Afionbladet för år 1835, hvari vi förmenas hafva påstått, att grundlagens tystnad rörande en ministerstyrel.e betydde ivgenting (emedan fransyska och engelska grundlagarna ej eller något derom föreskrifva): att det pblott är genom la forc2 des choses, eller allmänna tänkesättets makt, som cn mivisterstyrelse uppkommer : att en sådan styrelse är alldeles nödnväsdig för en representativ statsform: att den nej kan i positiv lag föreskrifvas, emedan den är ett moraliskt tvång och en klar följd af det pkonstitutionella styrelsesättets id m. m., och I således resignations-skyldighetens förbigående i ivår grundlag ingenting bevisar mot denna skylIdighets tilivaro ete. Om någon läsare skulle finna denna tvist nog interessant, för att göra sig den mödan att genomgå hvad Aftonbladet der: om innehållit, så väl åren 1835, som 1837, så skall I han kunna förvissa sig, dels att våra ordalag vid förra tillfä!let blifvit betydligt skrufvade i Svenska Minerva, dels ock att de vid dessa båda tillfällen uttalade åsigter icke stå iringaste molI sägelse mot hvarannan. Man torde neml. erinra sig, att en svit af aruklar år 1835 förekom l: i Statstidningen, med rubrik: rörande en af dagens frågor, hvilka artiklar sedermera jem11 I väl omtrycktes 1 en serskald brochyr, och som ;:: egentigen gingo ut på att bevisa, det ett ministe:ielt, eller med andra ord, ett verkligt kosstitutionelt styrelsesätt stridde , icke blott c..mot den svenska grundlagens bokstaf, utan ock lemot dess idd och anda; och såsom argument för denna åsigt anfördes hufvudsakligen samma formel; hvarpå godtyckets försvarare både för jut och sedermera lagt så mycken vigt, att Kon: ungen skall allena styra riket, då det dere-: imot förmodas, att det i England icke är kon-! ungen, utan ministrarne ensamt, som styra. E-: Imot denna sats framställde vi då i de af MiIverva åberopade ariiklaina , att det alldeles icke i England mer, än i Sverige fiones någon Jag, som förbjuder konungen att sjelf omcedel barligen befatta sig med regeringsåtgärderaa , äfvensom att der, lika litet som här, någon . positiv lag bjuder resigaations-skyldigbeten , u-iI tan hade dessa plägseder tillkommit i omedelbart; nödvändig slutfoljd af begreppet om ett kon-: jsituhonmelt. .regeringssitt , emedan detta :rege.ringssätt , utan antagande af sådana begrepp, I omöjligen kan existera. Häraf. följer således visserligen, att vi ansett resignationsskyldighetea för vissa fall för en moralisk pligt hos rådgif-) i vare , som rätt uppfattat sin kall:lss, men der-; före alldeles icke, att vi påstått denna resigrationsskyldighet vara uttryckligen stadgad i vår !grund!ag , såsom Minerva vill antyda. Någon motsats finnes också på intet vis emei!an antagandet å ena sidan af en sådan moralisk skyldighet och medgifvandst att den juridiska för: bindelsen till denna skyldighe:s uppfyande ic ke finnes uttryckligen stadgad. Och det är; just emedan det sednare hos oss icke eger rum, ; som vi ansett en reform uti de koastitutionella ; kontrollerna hos oss erfordras. I England existera neml. redan dessa kontroller, genom, jden parlamentariska — majoritetens makt ej mot ministrarna , emedan man der reden kom-: I mi. så långi , att det af hvarje man i hela najen rådgifvaine sjelfve icke undantagne , AA PM ss — (A et jr AD mm ÅA AA AR RH —n — AA nn 1 t 1 1 ; j ( j I i i i skulle anses såsom den största absurditet , om! någon ville påstå, att Konungen der allena skall styra riket, oaktadt regeringsmakten, der: I! jlika mycket som här, efter. bokstafven En hör det kongliga prerogativet. Men. mini-j! lsirarne känna der sin förbindelse, att stå eller!t falla med systemet. Hos oss är det deremot ännu sjelfva hufvudprobiemet, att tillvägabringa er l dylik uppfattning hos Rådgifvarne af deras be-!t stämmelse , eller alt ändra formerna så, att den I parlamentariska majoritetens makt emot dem kan i utöfvas; ty hvem lärer väl neka, att det i sjeifva verket skulle falla sig motbjudande, om ! det ock kunde ske efter hokstafven , att begöI ra Statsrådets och Stadssekreterens endtledigsem 1