Aftonbladet – 29 januari 1838, sida 2

svarslöst få klandra Konungens regeringshandLlingar. Det har fått passera, och prejudikawen hafva numera antagit egenskapen af häfd. Deovna korta strof förtjenar att citeras, icke derföre att satserna deruti äro nya, ty de höra tvertom till de hufvudariklar, som godtyckets anhängare af ålder predikat emot den offentliga granskningen af styrelseåtgärder, men derföre att de innefatta ovanligt många misstag och vrängda framställningar inom några fa rader. För det första är det alldeles orätt uppfattadt, att utbytet af ordet Regeringen i stället för ordet Konungen, då man talar om regerings-ärender, skulle kunna innefatta någon egentlig tj-nst åt: Konungen, i det afseendet att det skulle fria. honom från det möjliga ansvaret inför opinionen, för regeringsbandlingarna. Detta ansvar! beror alls icke på antingen det ena eller andra! ordet nyttjas. Enligt regeringsformen äro konungeus handlingar fredade för allt åtal, d.v.s. för allt ansvar inför lag och skulle äfven va-: ra, så mycket det låter sig göra med en mo-, narkisk författning, der naturligtvis alltid mo-! narkenrs vilja skall utöfva inflytande, fredade för ansvaret inlör opinionen, så vida samma maxim vore antagen här, som i England, att Korungen skall regera, men icke styra, eller med andra ord, ait en verkligt ansvarig ministår eller rådgilvarepersonat, underkastad en nationel representations majöritet, styrde å hans vägnar. Så är det docx icke, som den sig så kailande historiska skolan och Minervas patroner vilja hafva det, och så förhåller det sig också icke i följd af det konstitutionella skuggspelet i våra former. Det är ju, påsiå de bisioriske, Konungen som allena skall styra riket. Om det nu är Konungen allena som styr, på det sätt som de historiske vilja hafva det, huru blir väl då möjligt att någon annan kan blifva ansvarig inför opinionen för hans handlingar, ehvad åtgärderna kallas Kongl; Moajts eller regeringens? Hvad är det väl den konstitutionella pressen klandrat hos Konungens rådgzsifvare: jo, att de ieke söka erhålla mera inflytande på Konongen 1 arender hvarest de skilja s:g från hans tanka utan bega na sig blott af reservationerna, samt sålunda verkligen blottställa Konungens person för opinionens klander. För det andra är det lika orätt at: tro, det begagnandet af ordet regeringen, i stället för ordet konungen, skulle. behöfva sökas såsom en omväg för att få gra.— ska rege:ingens handlingar. Det hände sig vid tryckfriheteos författande ty var: så olyckligt. för godtyckets anhängare, ati denna förordning kom att innehålla ea uttrycklig föreskrift, att hvarje författare må, öfver allt hvad som kan: bliiva foremål för mensklig kunskap, genom. tyck sina tankar kungöra, och att ej något: som öfver i den lagen tillåtliga ämnen i tryck anmäörkes eller gransknings eller reflektionsvis i dagsljuset framligges, kan, under förevändving att innebära tadel eller klander, Såsom straffbart anses, såvida skrifsättet icke såsom smädligt el-; ler skändligt sig utmärker.? Nu är det å ena; sidan lika gifvet att anmärkningar öfver en re-; gerings-åtgards eller ett regerings systems mer. eller mindre skadliga verkan för det allmänna, icke till sin inre beskaftenhet förändras af den: omständighet:n, om man kallar åtgärden kenun-j gens, eller om den henämnes : egeringens, som å den andra att sjelfva skrifsättet, i fall uttrycken äro smäiliga, d. v. s. angripa den eller dej handlande personerae till deras karakter och motiver, blifver till sin inre egenskap smädelse lika mycket, antingen det riktas emot konungen, eller mot de höga embet:män, af hvilka rådgifvare-personalen utgöres. Det ör endast ansvar I ret, som förändras efter dessa olika kategorizr. Det är, och bör utan tvifvel, der en monarkisk styrelseform finnes, vara antaget såsom en nödväncighet för samhällets trefoad, att Konungens Majestät skall hållas omhägnadt af ett särskildt skydd, ec3a af denna anledning är det också, som Majestätet öfver allt der det finnes, 3 förklaradt inviolabelt. Detta är sjelfvå morarkiens grundprincip; men häraf följer i.galunda, att Konungens person i sina bandliogar är infaillibel, d. v. s. att han icke kan fela; och öfvertygelsen att han begått ett misstog i sina offentliga åtgärder framstölid på ett sätt som cke är lasteligt, d. v. s. tillägger honom läst bara motiver ech omoraliska aå!sigter, kan fullcomligt sammanstå msd-den vördnad samhället