Aftonbladet – 27 januari 1838, sida 3

se såsom em 3aå allvarsam förolämpning, att han aldrig mera ville mottaga en bjudning till presidenten. Herr Madison gjorde en fulisiändig framställning af hela händelsen för Hr Monroe (dåvsramde nordamerikansk minister i London), för att denne skulle meddela den åt engelska regeringen, i fall han skulle anse det för en afsigtlig förolämpning, såsom de federalistiska tidningarne ville se saken. Hr Monroe svarade, att Merry icke ägde något skäl för sin påstådda rang, och att Fru Monroe i England blefve eftersatt för en under-statssekreterares fru. Herr Jefferson sökte sedermera godtgöra händelsen på ett sätt, som förenade hans naturliga undfallenhet med verklig värdighet. Då ham ofta hade små middagssällskaper utan ceremoni och ansåg Hr Merry vara en angenäm gäst, så lat han, genom svenska chargE ds-ffaires, fråga, om Hr Merry, i fall han bjödes till en familjmiddag, skulle mottaga bjudningen. Frågan besvarades med ja, och en egenhöndig bjudningsbiljett skickades af Hr Jefferson. Då skref Hr Merry till statssekreteraren Madison, för att blifva underrättad, huruvida han vore bjuden i enskild eller offentlig egenskap. Om det skedde i den förra, måste han afvakta sin monarks tillåtelse att antaga bjudningen; och i sednare fallet måste honom först försäkras om att åtnjuta den aktning och uppmärksamhet, som Hans Maj:ts sändebud ägde fordra. Ett kallt, torrt svar från Hr Madison behandlade saken en bagatelle; och så slutade detta lejliga upptågn. Detta var hvarken första eller sista gången, som de Britter, hvilka (enligt Wottons uttryck) blifvit utskickade att ljuga till fäderneslandets bästan, såsom vigtig statsaffär behandlat sina fruars plats vid ett bord. Svårt har man visserligen att se dylika vigtiga häadelser utan ett medömkans smålöj:; men tänker man närmare derpå, så försvinner det löjliga. Länderne utsugas, för att hålla en lysande ministerstat, hvars eleganta, kurtiserande, sysslelösa personal ofta har lika litet begrepp om den stats sanna intressen, hvarifrån den kommer, som om dens, dit den far, men deremot studerar med högsta flit de lumpnaste ranmgfrågor och tror statens värdighetv komprometterad genom dem, under det icke den ringaste skymf anses ligga i de gröfsta misstag i afseende på stora intressen. En och annan äkta republikan bland nordamerikanska styrelsen och diplomatiken har väl, såsom vi här sett om Jefferson, praktiskt gjort narr af de gamla ceremonierna och väckt förargelse i le rättrognes rangväsende; men alla hafva icke yst fullkomligt lika förakt för det löjliga spekaklet. Man får nu se, huru vthe litue fox taser saken.