Aftonbladet – 26 januari 1838, sida 1

DET NUVARANDE SPANSKA KABINETTET. (Korrespondensartikel ur Allg. Zeitung.) Reaktionen i spanska politiken är hastig och fullständig. Cortes och regering täfla med hvarandra, hvem som skall drifva den längst. Det nya Cortes-reglementet, uppsatt af ett antal deputerade, som knappt steg till hälften af kammarens styrka, går fullt upp emot fransyska kamrarnes system under Ludvig XVIII, och den nya mimstöerens anor sträcka sig upp till regentskapsrådet och Ferdinands testamente. Man säger, att regentinnan, eller snarare grefve O:alia, med afsigt från ministören uteslutit alla emigranter från 1823, af hvilka också verkligen alla oyanserna äro utnötta, och för att undvika de särskilda koteriernes intriger, har hofvet framdragit någonting, som är gammalt nog för att vara nytt. Grefve Ofalias karrigr är känd. Under Ferdinands sista regeringsår blef han afsatt, jag minnes nu ej i anseende till hvilken menings-olikhet, och detta gjorde honom till hälften förryckt; han blef likväl sedermera, jemte markis de las Amarillas, af Ferdinand utnämnd till executor af hans testamente och till regentskapsråd, och har sedan, liksom den sednare, alltid haft ganska stort inflytande hos regentinnan. Emigranterne minnas, huru han på mångfaldiga sätt plågade dem, då han var minister i Paris, och hafva icke glömt Rotaldes tvetydiga död, bans som författat en otryckt biografi öfver Ferdinand. Såsom rebell har hen af Don Carlos blifvit dömd till döden. En sådan man tyckes således icke passa för någon ställning, ) men nu för tiden då menniskor och grundsatser vexla hastigare än wmad.n, är det icke underligt, att han, som ferdom var ganska omtyckt af diplomatiska korpsen i Madrid, blifvit vald till medlare emellan de båda stridande dynastigrenarne. Om det är han, som utsett siva embetsbröder, så har han häri visat en fin takt. Den nya justitieministern Castro, hvilken, liksom Ofaliia sjelf, hört till advokatståndet, bar anhang ibland de liberale; i sina grundsatser närmar han sig till fraktionen Olozaga, men med större tendens åt de monarkiska maximerna ; bons opposition emot Mendizabal var ofta bindande och kraftig, men hans person och hans föradrag bara alltför mycket pregeln af elt visst smygande väser, för att kuona in gilva förtroende. TInrikesministern, Someruelos, är en af dem, som steg för steg försvara de konservativa grundsatserna, men tjena alla konstitutioner, i afsigt alt vid deras användande i praktiken föra dem tillbaka till det rir suitat; han är en expression af dan närvarande Kammaren, hvilken valt henom till sia presi dent. Finansministern Mona är en duplett a grefve Toreno, hvilken man på detta sätt sökt ) Man erinrar sig härvid, att han hvarken blifvit vald till deputerad eller till senator; till detta sednare uppdrag erhöll han blott några spridda röster.