Aftonbladet – 25 januari 1838, sida 1

tention på odödlighet i det absurda. Han ville vemligen, att man skulle frånskilja och åter till statsskuld förvandla den dål af sedelstocken, som ursprungligen ej annat varit än skuldbevis, d. v. s. så många millioner, som blifvit försträckta åt statsverket, vare sig till realisationer, kreditivers inlösande, eller hvad ändamål som helst. Som läsare med trög fattningsgåfva icke torde genast begipa allt det stora och genialiska i detta projekt, så böra vi, för att bespara dem ett lingt grubblande, förkla:a, det man skulle år 1817 hafva indragit alla de barkosedlar, msn utgifvit sedan den 13 Mars 1809, och utbytt dem mot statspapper. Det ofelbara hade då blifvit, att de qvarblifvande bankosedlarna stigit till pari med silfver, och de pya statspapperen sjunkit ungefär till noll, isynnerhet som många af de äldre sedlarna åter ingått i banken och, såsom förslitna cch obrukbara, blifvit ubytta mot nya. En liten lappris-svårighet skulle väl hafva mött verkställigheten, den nemligen, att förmå de nyare sedlarnes innehafvare att nöjas med liqvidationssättet ; men hvad brydde sig förslagets författare om sådant? Han hade framställt planen; huru den skulle utföras, derom täskte han på samma sätt som soldaten, hvilken, bland andra förunderliga ting. ban sett under kriget i Tyskland, berättade för sina rotebönder, att der funnos bin, stora som gäss, men med kupor som våra vanliga, och på frågan : huru bina då kommo in i kuporna? svarade : ja, det fingo de se sig om. Sedan nu Herr Askelöf visat sig så grundlig i finansläran, och hans realisation befunnits alldeles jemförlig med hans vitterhet, öfvergaf han ånyo för någon tid skriftstållarebanan, för att hålla sig till mera solida ämnen. Han hade jhaft den lyckan, att blifva en af framlidne grefve Wirsens protegåer; och man vet, huru ioflytelserik denne man var i fråga om att för— skaffa indrägtiga befattningar, loner och arfvoden åt dem, han ville gynna. Ryktet förmälde likväl, att grefve Wirsån lärer hafva tröttnat vid sin store financier, och att något smolk i mjölken kommit dem emellan. Åtminstone trodde man sig, i fjerde eller temte häftet af den utaf B. J. Törnebladh utgifna Gubben med skåpet, igenkänna de polyfemiska klorna och grimacerna, d:r det talades om Mårten Helk, hänsyfmingar utkastades mot honom, och han slutligen hotades att komma i galgen, likasom det förut blifvit lofvadt någre af våra författare. Det är möjligt, att ryktet häri gjorde Hr Askelof orätt, och att — ehuru otroligt det låter — någon med honom beslägtad lit terär bödelsnatur kunde finnas inom landet , hvilken hade en lika böjelse att hänga folk, som han; men visst är, att Grefve Wirsen åter lärer hafva tagit honom till nåder, och följden blef det namnkunniga uppdraget att vårda spannemåls expeditionerna till England och Italien. Det är väl kändt, att denna sednare expedition, bedröflig i åminnelse, just icke slog sig ut till landets nytta. Härom har likväl Hr Askelöf, som hans realisationsplan utvisar, sina egna begrepp. Han tycker om den monarkiska principen, och hans valspråk är derföre: L Etat cest moi. Visserligen gjorde landet på denna handel en större förlust än om spannemilen blifvit kastad i sjön; men deremot förlorade kommissarien icke, ty efter ungefär 2 och en half, som vi förmoda, ganska angenämt tillbragta år i Italien, återkom han välbehållen och vid godt mod till fäderneslandet, som på hans vistande ute depenserat en lappris penning af 25,000 Ber Bko. Man kan således ej förneka, att Hr Askelöf är en för Sverge ganska dyrbar person. Han hade nu i praktiken bevisat sina djupa stats-ekonomiska insigter, och ingen kunde bestrida honom hedern att deri stå hka högt, som i theorien. Härefter blef Hr Askelöf förordnad att deltaga i utredningen af magasins ärendena ; men det var ej så underligt, om han ej kunde utreda, hvad han sjelf råkat vara med om att hopirassla. En annan måste inkallas, för att uppgöra spannemåilsdirektionens affärer; och Hr Askelof fick då behålla en stor del af sin lön, för sjuklighet! Detta var nu slutet på hans embetsmannabana. Förmodligen tyckte man likväl, att eh person, som förklarat, eller varit med om en annans förklaring, att han icke egde några fa