Aftonbladet – 25 januari 1838, sida 1

Genom den timade revolutionen hade tryckfrihet blifvit införd, och mången förstod däermed intet annat än friheten att trycka, hvad man behagade, utan alla band, icke blott af censur, men äfven af skicklighet, förnuft och avständighet. Man kunde på den vägen, om icke just vinna ära och anseende, hkväl åtminstone göra uppseende. Grewesmöhlen hade med framgång beträdt denna väg. Hr Askelöf tyckes hafva satt sig före att vandra i hans fotspår. Att rikta sina pilar mot någon i staten högt uppsatt person, ötverensstämde ej med hans böjelser, emedan en sådan ferson möjligtvis ännu kunde hafva någon lång arm till sin tjenst; och Hr Askelöf tycker icke om sådana. Deremot finns en klass menniskor, också i sitt slag högt uppsatta, ehuru ej alltid på :en borgerliga rangordningen, och hvilka således till sitt försvar ej kunna påräkna hvarken polis eller kämnersrätter, det är vitterhets idkarne. Emot dem vände sig då Hr Askelöf, och hans stridsfält blef den beryktade tidaingen Polyfem. Dess syftemål var att deltaga i det litterära muvemang, som börjades i sammanhang med det politiska, men huru gick han dervid tiliväga? Jo, han bö:jade med att hänga, icke blott Voltaire och Rousseau, utan förde ock åtskilliga af våra ännu lefvande utmärktaste författare omkring gatorna i jernbur. Om han sedermera blifvit litet mildare, om han förskonat sina offer från den lekamliga döden, har han likväl så mycket flitigare dömt dem till den andhga, till skampålen, till ärelöshet, till all möjlig förnedring; och af denna illska har man ännu helt nyligen sett prof i hans utfall emot erkebiskopen. Det uteblef icke, att de djerfva anfallen i Polyfem gjorde något uppseende; mängden läste dem väl icke, eller tröttnade snart dervid; men den hörde ändå talas om Poiyfem, och uppmärksamheten fästes derpå, äfvensom på dess utgifvare. När Hr Askelöf icke mer behöfde Polyfem, och allmänheten långt för detta visat, alt hon än mindre behöfde den, upphörde tidningen. -Utgifvaren hade imedlertid fått sig en plats i staten, och man såg honom, efter egen uppgift, under kriget i Tyskland, figurera i svenska fältkansliet. Han lät nu Leopold, Valerius, Wallin m. fl. vara i fred, och hans publicistiska lif var till en början slutadt. Fältkommissariatet upptog på ett vida mera till redsställaade sätt hans tid och tankar. Troligen gjorde Hr Askelöf härunder den erfarenheten, att krig är en förträfflig sak, när man håller sig på behörigt afstånd ifrån både bivuakerna och kulorna; och han stärktes härigenom ännu mer i sin böjelse för strider, hvari ingenting vågas. Men han gjorde här ännu en annan erfarenhet. Han fann nemligen, att vitterheten är ett flygtigt och onyttigt ting, och att, när man således kommit fram i verlden genom ovett mot Itteratörerna, behöfde man icke mer bry sig om litteraturen. Deremot fann han, i fältkommissariatets skola, att finansen är en ypperlig vetenskap. Han beslöt sålunda att hädanefter blifva financier. Ett gammalt ordspråk säger, att jul icke kan räcka till påsk; och herr Askelöf gjorde äfven det bittra rönet, att kriget äfven tager slut och med det fält-aflöningen. Hans smak för penningverket hade likväl icke dermed upphört; och då han ej längre fick praktiskt handlägga det, beslöt han, likasom Napoleon på S:t Heleba, att skrifva derom Ett tillfälle härtill yppade sig, då grefve Schwerin år 1816 ställde sig i spetsen för utgifvandet af: Läsning till utbredande af medborgerliga kunskaper, eo tidskrift, som hann ända till tre hela häften. l I förordet säger utgifvaren: Vi äga inga sål pkallade fasta principer i beskattning, han-) pdel och finans; vi hylla inga theorier; vi höra till ingen sekt; vi hvarken älska eller hata detl; ,zamla eller det nya; vi äro med ett ord Zikali nså Oobevandrade på det fält, vi åtagit oss) vatt bearbeta, som sannolikt den större deolen af våra blifvande läsare är det.n Den-1 na naiva sjelfbekännelse, som ägde sin fullkomliga riktighet i anseende till åtminstone en af, medarbetarne, slog likväl icke alldeles in på läsarne, ty om alla dessa icke voro klokare än författarne, funno de likväl ganska riktigt, att det ej lönte mödan att afhöra föreläsningar af preceptorer, som ej förstodo mer än de. 1 denna tidskrift debuterade herr Askelöf med en berättelse om de schlesiska pantbrefven, hvilkas . fer Dö oOM ome Pe 2 1 I