Aftonbladet – 19 januari 1838, sida 2

3 sanningens bekostnad. Det Turkiska ångfartyets strandning och förolyckaude vid Dardanellorne örlidet år; Franska krynoångfartyget Lo S-lamanIres törlust på Atrikanska kusien 1835; Holländka kronoångfartyget Wiihem den I:s förolyckande Ostindiska Archipelagen; och Engelska ångiartyset Don Juans strandning och töriorande på Tariffa under resa fråu Gibraltar till Falmoutr 1837, äfveaom ett Amerikanskt ångfartygs, hvars namn ja örgätit, på kusten emellan Newyork och GCharlestowa 1836, jemte många andra dylika tilldragelser, bevittnar, att äfven andra länders ångfartyg äro atsatte för dylika olyckshändelsor. Hvad som ltikväl ner än allt anat torde bevisa grundlöshoten af detta utaf Krigsfiskalen så lösligt tramkastade omdömos, ir ett under den 31 Oktober 1530 i Newyock dateradt bref från Herr Lorichs, f. d. Charge I-ffaires Förenta Staterna, hvaruti säges: att ångfartyg drifva (missräkna sig?) betydligt uti öpnea sjön, att så,dant bryr äfvea dem, som der flera år fört dylika. — Det kan naturligtvis till ett sådant förhållande ej finnas den ringaste anledning utom i kompassens lokal-attraktion, ty för öfrigt äro alla omständigheter mera gynnsamma för åuvglartygets än för de seglandes räkning. Dot synes ock törklarligt, hvarföre inflytandet af denna kraft skall vara merligaro på ett ångfartyg, äx på ett seglande; ty dals, såsom ofvan nämndt, finnes å det förra en större ytaafjern spridd, än på det sednaro vanligen är förhållandet, dels blir verkan märkbarara på de, under långa distaszser, med ångfartyg vanligen styrda raka kurserne, än på de genom vird och andra förhållanden så olta förändrade å seglande, dar det ej sällan ken inträffa, att hvad som stjelper på den ena bogen, hjelper på den andra. Såsom svar å den invändning, Krigslfiskalen gjort, att då någon missvisning på utresan ej försports densamma: ej på äåtervägen bordt ega rum, samma förhållanden bordt medföra lika resultater, kan jag blott suppositionsvis anföra, hvad som är grundadt på experimenter, Barlow i detta afseende verkställt, och hvilka kommo till min kunskap, sedan olyckshändelsen inträffat. Ett af de resultat, Barlow tror sig funnit, är nemligen, att kraftens eqvator ligger vinkeliätt emot magnetnålens inelinationsplan, uti hvitken sednare den ock är verksammast, samt tilltagande mot polerne. Dessutom, eller måhända såsom en följd deraf, har han utrönt, att den inklinerande polen -f nåien (således på vår latitud den norra) är mast af denna kraft affek:erad, och detta så betydligt på den norra latituden af B-ffins Bay, att missvisningen dor till och med uppgått till 459 på vissi streck at kompassen, under det den på andra var ingen. Sammanlförer man dessa förhållanden, så, ehuru det icke med visshet kan bestämmas, synes det dock alltför sannolikt, att S.V. t. V. strecket, hvilket jag vid utresan styrde, varit icke eller obetydligt af denna kraft influeradt. Jag måste lemna till hvarje opsrtisk att bedöma, huruvida jag Isträckt denna förutsättning för långt! Att veta, det Iså många, ganska måoga, långt mera erfarne sjömän än jag, samvetsenligt måste medgsa, att om de ej varit i okunnighet om denna kraft, do likväl aldrig ta: it den i beräkning vid de långa och vidsträckta färder de, lyckligare än jag, tilländabragt, är en tröst, hvilken i förening med den, som jag tror, på goda skäl grundade öfvertyge!sen, att jag endast varit ett offer för en naturkraft, outredd och för hvilken ännu icke inom yrket i allmänhet något korrektiensmedel blifvit! antaget, eller någon beräkningsgrund stadgad, skall gifva mig lugn i hvad helst, som måtte inträffa. (Slutet följer.) Fr