Aftonbladet – 15 januari 1838, sida 2

RNRRENN RNE ENR aa Entrt ennen sne RR RR RR MMMM MMMMMMMMMM—V V—SÖ nn Rn od TEATERN. Kärlek och Hämnd eller den Amerikanska Apan, melodram i 2 akter, Ööfversättning från Tyskan, musiken af Adolf Miiller. Hvad tiden är förvänd! skall någon melankolisk estetiker utropa. Fordom intresserade man sig för att uppöfva djurets färdigheter, förädla dess natur och söka i någon mön närma det till menniskan. Nu sätter man en ära i att likna djuret, att härma dess sätt att vara, att stiga ned ifrån sin högre ståndpunkt och bli såsom en af det oskäliga slägtet, och dess likar se derpå och uppmuntra med siitt bifell det lyckade bemödandet! Saken är imedlertid icke alldeles så farlig. Om man just icke kan säga, det eti så noggrannt studinom af apans natur, att man förmår återgifva dess rörelser och sätt att skicka sig, riktar naturhistorien eller tillfredsställer något slag af konstens fordringar; om et artisteri at denna art verkligen står på en låg punkt, och det icke till sin natur tillhör en bilzad skådeplats, emedan det hgger helt och hållet utom skönhetssinnets område, så får man likväl icke neka, att det erfordrar, ej blott en hög grad af lemmarnas smidighet och styrka, utan afven en härmningsförmåga, som kan klassificeras bland de mindre talangerna, att göra sig förtrolig med en djurarts egenheter och ända till illusion återgifva dem. Slaget får väl således icke rent af utdömas. Det är visst önskligt, att sådana produktioner icke för ofta måtte återkomma, och att det lilla, en åskådare på vår teater ännu kan vjutla genom skildringen af menskliga känslor och karaktersdrag ej måtte rent af utträngas genom de djuriska; men emot denna farhåga är man temligen tryggad deraf, att det icke alla dagar låter sig göra ett finna sujetter, som kunna så fö eställa de sednare, som vid den representation, hvarom här är fråga, Den bekante Masurien var den, som för 14 eller 15 år sedan först fick det infalllet, att på en af de Parisiska teatrarne införa en apa och man vet hviiker utomordentlig lycka han gjorde såsom Jocko. Han hade hantill alla egenskaper; en liten, men ytterst smidig kropp, en oerhörd vighet och styrka, och tillräcklig skarp sinnighet att studera den djurart, ban ville föreställa, samt atrappera alla dess egenheter. Apan har sedan vandrat omkrinvg de flesta Europas teatrar, der Masurien funnit mer eller mindre lyckliga efterföljare. Det var då i sin ordning, att hon, gammalmodig på andra ställen, slutligen äfven besökt vår nord, dit moderna, som man vet, icke gerna komma ur första banden. Det är en Hr Springer, em vi ej minnas orått, från Petersburg, hvilken åasit sig att här introducera henne, Det stycke, hvars titel vi ofvan anfört, är, som man lätt inser, skrifvet för 2pans skull, och kritiken har således dermed föga att beställa. Det hade väl, det daktodi, kunnat äga mera lokal-sanning, än som nu är fallet, så att man t. ex. icke låtit en planiage-ägare på S:t Domingo vara omgifven endast af en hvit betjening, eller snaråte ett slags hofstat, som för honom uppför fm balett, att hela den svarta