Aftonbladet – 11 januari 1838, sida 3

TV AME RN MM betraktade denna lilla familjetafla, der brorsonen skrifvit ett blad af sin farbrors historia; man känner den unge artistens entbusiasm darra på papperet, och man blir djupt rörd, då man påminner sig, att han omkommit genom en våldsam död, i sin ålders blomma, efter att hafva tecknat pyramiderna, detta vackra adelsdiplom, på den landsflyktiges bord och i dess Album. Dörren i fonden öppnar sig åt galleriet; det är der man ger baler och konserter; allt röjer der en kunglig lyx. Kejsarens familj tyckes lefvande bebo detta präktiga galleri. Alla Bonaparterne äro der föreställde, i sin drägt från lyckligare tider, i stora taflor, målade af de förnämsta mästare, och hvilka fordom tillhört Tuillerierna, Saint-Cloud och Malmaison. Äfven porträtterna hade blifvit banmlysta derifrån! Allt sedan år 1815 har detta Napoleonska Museum i Lalien riktat sig äfven med andra mäösterstycken. I Rom gjorde Canova en grupp af Madame Mere och dess sonsöner. I Florens har den ryktbare Bartolhni förfärdigat bysterna af Prins Montforts familj, dess båda söner och Prinsessan Mathilda, des detter. David, Gerard, Gros, Girodet och Isabey hafva målat familjens öfriga medlemmar i olika kreppsstorlek, så att ingszn finnes frånvarande 1 palatset Orlandinis museum. Horace Venet har till denna dyrbara samling lagt en tafla, föreställande Biesslaus eröfring genom Konungen af Westfalen, för närvarande Prinsen af Moutfort. 8 OO -2 oo FO Frinsessan Montforts död har förändsat denna introssanta familjs sedvanor; hon gjorde :es horneurs der med så mycket behag, förstånd, takt och ädelt underhållen enkelhet! Piinsen her efter tetta krossande slag Öivergitvit palatset Orlandini och begifvit sig på resor i de Eurogeiska läcder, som icke äre tillstängda för hans namn. Då jag kom till Florens, strålade palatset Orlandini i hela sin högtidsglans; men det ver skrifvet ofv:in stjernorra, stt glädjen icka kunde räcka inom denna familj Prinsen at Montfort var imedlertid värdig att gilva fester, Han representerade kejsaredömet som en !ys.nåe ambassadör från Napeleon, År 1834 hade konserterna i Orlandioiska palatset ett utomordentligt behag. Tre stora artister befunno sig vid den tiden i Flerens. Te echinardi, den ryktbare tenoren, Rubinis jöregångsre; hans dotter Persiani, för närvarsnde en med mycket bifall sedd debntent på Italienska theatern i Paris; ch Duprez, den fransyska oper:ns Wilhelm T.1. Man spelsde då på den vackra Pergola-theaterna en opera, som Donizetti komponerat för Fru Delsert, och endast för henne; Duprez; som red:n då, vid konserter på hofvet och i staden, skördade så mycken framgång med duetten: O CieP tu sai, se Matilda m cara! Duprez fann i nämnde nya opera Rosmond:an endast tå tillfällen att utveckla sina resurser. De tre artisterne blef-o på det mest förbindliga sätt emottagne af Prins Mon:fort. Furst Ponuistowskis dotter förenade sin utmärkta I dilettant-talang med Pergolas konstnärers. Riddaren Sampierri, den förste ackompagnatören i Florens, spelade fortepiano. Man gjorde en förtjusande musik. Der gåtvos ständigt konserter, fulla af lif och uttryck, som ofta voro mera värda än de offentliga musikfesterna. Vid midnatten börjades balen och rickte ända till dager. Kl 9 ls de P.insessan Mathilda salongen. Men kan i sjelfva verket säga, att hela Europa var inviteradt till dessa intagande fester, ty det fanns knappt någon liton stat, som icke der hade sina representanter af båda könen. Absolutismen, friheten, emigrationen och royalismen dansade der i samma qvadrille; det var en neutral mark; hvar och en lemnade sina opinioner och sin nationalitet utanför porten, för att återtaga dem vid bortgaendet. Man har skildrat Prins Jerome under de falskaste färger; man har sagt, att han missförstått landsflyktens värdighet och i sitt palats antagit utseendet af en regerande konung, oblidkeig i fråga om etikett; högdragen ända till löjlighet; tvär ceh tillbakastötande tör att härma sin bror oh otillgänglig för främmande, som vägrade honom da vördradsbetygelser, hans hofceremoniel hos henom fardrade. Dessa beskyllningar äro icke allenast falska, utan äfven raka motsatser af sanningen. Prinsen af Montfort är en man med förstand, eftertanka, omdöme och sunda ider. Landsflykt och isolering hafva hos honom utveckat dessa moraliska egenskaper, som bilda filosofen och tärkaren. Han her reflekterat öfver sin belägenhet och inrättat sitt lefnadssätt efter förnuftiga och väl beräknade principer. Han är hvad han bör vara, hen öÖfverstiger icke det skickligas gränsor, gom äldre plizter och minnet af Cejsaren föreskrifvit honom. Då man inträder i hans pelats, finnes ingen. ceremonimästare, som uppräknar representationsformerna; den besökande är sjel! herre öfver sina ord; han kan tala med konungen, fursten, soldaten, med den landsförviste, i sjelfvalda uttryck. Jerome stötes icke af något och visår sig aldrig högdragen; han vet hvad högheten är värd, och hans naturliga stolthet skulle sannolikt icke uppresa sig mot något annat, än en Ööfverlagd och iiendtlig afsigt att förnärma och förödmjuka. Prins Montfort har en liflig och öfverflöåande konversation, full af pikanta drag och riktiga tenkar. Han är af naturen ganska gled, i alla samtal, som icke unnfra Minnet af hars Allan Po LI Alaseetse hö