Aftonbladet – 10 januari 1838, sida 3

(Insändt.) I går afton, då jag gick på en af stadens gator, såg jag en karl komma helt hastigt, så hastigt som det goda samvetet sällan rörer sig, springande ut ur ett hus; och genast efter honom kommo nägra andra, som begynte ropa: tag fast tjufven ! tag fast tjufvena! Den, som kom ut under de besynnerliga förhållanderne, var den förste, som förenade sig i ropet; och detta blef snart almänt, hvarunder jag förlorade min man ur sigte. Under det jag, sedan jagten aflägsnat sig, gick och funderade på denna verkligen icke illa uttänkta metod, kände jag mig behöfva ett glis punsch, och trädde in på en källare. Det första, som föll mig i ögat, var Minerva, hvilken jag alltid gerna läser, i anseende till hennes fina takt, eller smidighet att draga sig ur ledsamheter. Jag läste der en ganska väl skrifven artikel, hvarigenom hon bevisar, alt det är andra, som befordra Rysslands interessen och bereda dess öfvervigt. Jag föll i ett djupt begrundande öfver den skicklighet och den förmåga öfver sin ansigtsfärg, som man behöfter, för att vara — — Minerva.