Aftonbladet – 3 januari 1838, sida 2

tor Omsesidiga tjensteltsrhallanden. Ar Friherrn då okunnig derom, att permission innebär tjenstfrihet? Majoren Lind af Hageby, i egenskap af tjenstgörande major, upplyser i krigsrättsprotokollet, att han endast muntligen med Friherrn afhandlat detta ämne, och bemälde major instämmer med vitnet, kapten Ulfsparre, i den uppgiften, att majerns framställning till kapten Arihenius rört åsidosatt uppvaktning, och inneburit förebråelse fir hvad som i sådant afseende passerat, men icke någon på framtiden syftande befailnivg. Hvarest finnas då Friherins erder och majorns rapport rörande saktex, som Frherrn åbzropar, och hvilka ensamt skulle kanpa reda och förklara alla dessa motsägelser? Friherrn känner naturligtvis innehållet af 2 kap. I och 11 4S. tjenstgörings-reglementet och 2 2 kap. 4 . krigsartikl., att så väl order som rapporter skola vara skriftlige och tydlige, och i jurnalerne genast införas, och då det icke är troligt, att en så bestämd, för ordning och konmtroll nödvändig föreskrift blifvit åsidosatt, så borde Friherrn med utdrag utur orderoch rapportjurnalerne i denna del, hafva fredat sig från den med anledning af vitnesmålen ursäktliga misstankan, ett i sina uppgifter hafva begätt gröfre misstag; ty icke kan det vara Friherrns mening, att witsordets allmakt förmår tillintetgöra äfven sjelfva krigsrättsprotokollen? I afseende å den åberopade generalordern, och officerares skyldigheter i garnison, som Friherrn ensamt tror göra tillyllest för de anmälningar, hvilka Friherrn angfver såsom enhälligt verkställde af Westgötha effic rskorps, med undantag i sednare tiden endast af kapten Arrhenius, så utom det att underlöjtaanten Regmander, ehuru också tillhörande samma oflicerskorps, inför kiigsrätten upplyst sig hvairken hafva känt eller deltagit i ett sådant bruk, så känner Friherrn säkert, att det fiones särskilda och olika reglemeuten och föreskrifter för tjensten i garnison och tjensten på roten, och icke kan det väl vara Friherrns fulla mening, att Skara förvandlas till garnisonsort, med Friherrn till kommencant, hvarje gång Friherin der i tjensteärender infinner sig. Hvad befordringsfrågan beträffar, så finnes det eu vida Iattare sätt att deröfver stadga sitt begrepp, än den långa, till intet mål ledande deduktion Friherre von Platen begagnat, hvilken synes sluta som den börjar, med att qvarhålla Friherro inom gissmingarnes område. Man behöfver blott, för att afgöra denva fråga, känna, att då det stadgande tillkom, som bjuder regsmentschef vid befordran, till och med kaptensgraden, föreslå den äldst i tur varande, och hvilket stadgande fiones intaget i 1819 års tjensgörings-reglemente, var kapten en benämning på kompanichef, och till och med dessa skulle tur följas. Om sedermera i ech för bsvärmgen ett särskildt hefäl blifvit organiseradt, med mindre tjenstgöring, mindre löner och mindre ansvar, ehuru under samma benämning, så får man väl icke derföre tro, att ensamt titeln bestämmer egenskapen af befordran, förändrar grunderne för en redan före andre kaptenernes tillkomst stadgad och bestämd befordringslag. — Att förbigående i turen till kompanichefsbeställning äfven kan äga rum, det är icke vordet bestridt, men regementschefens pligt är då bestämd, att låta förslaget åtföljas af den tförbigångnes skrifiliga afsägelse, eller ock motivera anledningarne, ty pröfningsrätten får icke Konungen undandragas. Det är imedlertid mer än beklagligt, att frågor af denna vigt för underhafvandes ätt och fördel så olika uppfattas och förstås, af dem som äga författningarnes vård och tillämpning sig anförtrodde. Dernäst kommer friherre ven Platens tydning af kompanibefälets skyldighet, att hos regementschefen söka permission, hvarje gång kompagniets gränsor öfverträdas. — Den som känner indelaingsverkets organisation, inser lätt frih:ns missag i denna del. Alla föreskrifter måste naturligtvis först och främst tydas så, att de i tilllämpningen äro verkställbara, och motsvara sin bestämmelse. Detta vilkor bar friherrn helt och hållet förbisett. En subordinerande skulle, efter friherrns åsigt af reglementets föreskrift i detta fall, icke äga rätt att, hvarken i privata eller tjensteärender, besöka sina närmaste förmän, siva kamrater eller sina grannar; han skulle sakna tillstånd att i närmaste stad begagna en för