Aftonbladet – 30 december 1837, sida 2

hen, för att utrota Alis blinda hat mot allt som heter kristendom och synnerligast mot det Franska väldet, äfvensom för att öfverbevisa honom om nödvändigheten att frivilligt underkasta sig vår nations mera menskliga ok. Det felades icke mycket, att han lydt mina råd, så vida icke de andra grymma och barbariska höfdingarne ständigt upplifvat hans kärlek till kriget och jhans ärelystnad, samt ryckt honom bort med sig på sina ströftåg. Detta var händelsen 1 går; han hade gifvit mig en helig försäkran, att han för denna gång skulla undandraga sig striden, då höfdingarne för de två bergsstemmarne, den gamle kaparen Kednai bn-Gheyen-el-Chamsy Joch Kassido-Yohamed-el Hadj: kommo att söka henom och afmålade för honom den ära, ban skulle samla genom att biträda dem i deras företag, gjorde honom till menedare af det löfte, jag af honom mottagit. Sedan i går afton har jag förgäfves afbidat hans återkomst, Joch jag skulle icke tveka att tro, det någon olycka träffat honom, om jag ej vore försäkrad, att Försynen ställt hinder i vägen för honom i afsigt att frälsa dig. Den oro, hvari jag sväfvat för hans ede, har på ett behagligt sätt blifvit afbruten genom glädjen att kunna bistå dig, min käcke och modige landsman. Du mitt lifs ädelsinnade beskyddarinna! svarade jag, förvånad öfver hennes besynnerliga öden och hennes hjeltemodiga kärlek, o du förträffligaste bland qvinnor, som af tillgifvenhet och erkänsla för din man icke tvekat att följa honom til ödemarkan midt ibland vilda och grymma folkstammar, i en eländig koja, derieke blott hfvets alla beqvämligheter saknas, utJan äfven detta sväfvar i fara! Aek den lyckliIge, deu tusenfaldigt lyeklige, som äger dig! I Lycklig äfven jag sjelf, som fått hvila under ditt gästvänliga tak och kan prisa dina välgerningar! Ej för att vedergälla dessa, utan endast för att iblend påminna dig om den mazn, hvilken aldrig skall förgäta dig, nediägger jag i dina händer en gåfva, den en Mohr, met hvilken jag försvarade mitt lif, i går gaf mig med förlusten af sitt. Vid dessa ord framdrog jag under min kappå den rikt perlstickade görde!n och lade den i heanes honder. Pistolerna, tillade jag, äro en skänk åt Ali, på det han, då han erfar min vistese här, äfven må erfara min tacksamhet och min beundran. Jeg önskar, att han icke mer må betjena sig af dem mot oss. Knappt hade qvinnan kastat en blick på gördeln och pistolerna, förrän hon gaf till ett anskri och nedstörtade sanslös. Jag tog henne i mina armar, och för att underlätta andedrägten upplyftade jag slöjan, den hon, trogen sitt lands sed, icke ett enda ögonblick kastat tillbaka från ansigtet, alltsedan min ankomst tll henne. Du är då min mans mördare! voro de första ord hen utalade, i det hon åter uppslog sina sköna ögon och fästade på mig en förfärlig bhick. Det är för att belöna dig för ett mord, som jag mottagit dig umder mitt gästfria tak! Ar det då sanmt, hvad denna gördel, som jag med egen hand virkat åt Ali, forkunnar mig? Ack, förklara dig, så vida du icke vill döda sfven mig. Med den fullkomligaste sanning skildrade jag nu för dea sköna Fransyskan den händelse, som gjort mig till ägare af gördeln, och jag gaf hemne en trogen beskrifoing på den person, från hvilken jeg tagit den. Hon blef häraf öfvertygad, att den yngste af de båda männerna, som jag dödat, icke kunde vara mågon acnan in Ali, och hon öfverlemnade sig åt en så sönderslitande smärta, att jag nära nog önskade, det jag aldrig försvarat mitt hf i denna träffing. Jag gjorde allt hvad jag kunde för att rösta henne och på samma gång rättfärdiga mig jelf; men hon sade mig, att denna möda var Ni har gjort, hvad få menniskor i er beläenhet kunnat och hvad alla skulle försökt tt göra för att försvara sitt lif. Ni har dödat dra fiender, ej genom en feg och skamlig list, tan på stridens fält, der tre voro mot en. ro icke, att jag batar er för det jag begråter Nin msn; tvärtom, jag högaktar er och beunrar er såsom en tapper soldat, som gör heder t mitt fädernesland. Men var menstlig och låt de tårar, jag fäller öfver dens lott, som er fösta mig vid sig, båle penom sitt älskoch hvilken ie? sakaat annat än en kris uppfostran för t biilva ett minsier för sit kör!, edan hon utsagt dessa ord, föll hon i en LL oo I I Av I I