fat had RV 0 DI rar a . pläga intagas af den öaskan, att under sakernas värvarande ställving aldrig återkomma till en påöljande, 1 anseende till den föga frukten af deas arbeten, så är det klart, att en större del if nationen icke kan på det direkta sätt intressera sig för de allmänna ärenderna, som der, hvarest ombuden årligen forsamlas. Yjelfva den omätliga mängden af reformer, om hvilkas behöflighet ständernas skrifvelser vid hvarje riksdag vittna, ökar dessutom svårigheten för mängden att hålla allt under en så lång tid i minnet eller gora sig sjelf rätt reda för, hvarmed man skall börja, för att kunna någonting uträtta. Pet nya lif och sen näring, patriotismen och den allmänva andan erhåller genom national-ombudens tätare sammanträden, saknas således här, tillika med allt det stöd tidoingarna deraf kunna hemta, såsom organer för någen viss fraktion, som sluter sig tillsammans att genomföra vissa politiska åsigter. De:jemte är det klart, att den delen af publiciteten, som hemtar sin näring af nyheterna för dagen, måste vara vida mera inskränkt sill sin omfattving i ett land, som är aflägset från den större verldsteatern och glest befolkadt, samt der tilldragelserna följaktligen äro jemförelsevis färre och af ett mera lokalt intresse. Lägg nu härtill den prekära ställning, hvari hela den del af pressen, som vågar sjelfständigt yttra sig öfver styrelseåtgärder och institutioner, befinner sig ianscende till såväl indragningsmakten, som den närvarande organisationen af juryn i tryckfrihetsmål, och man skall utan tvjfvel medgifva, det icke något företag af hvad slag som helst har så många svårigheter att öfvervinna, så måvga hinder att besegra, samt fordrar så mycken energi och ihärdighet, som publicistyrket i vårt land, såvida det söker att någorlunda motsvara ändamålet af den allmänna andens väckelse och sammanhållning. Men just för den omständighet, vi här ofvan först omnåmnde, att nationens ombud sjelfve så En äro tillsammans, och att, under den långa mellantiden, jurnalerne utgöra den enda organ, genom hvilken folkets röst och önsknivgar kunna låta höra sig, nästan den enda kontrollen på förvaltningen och det enda eller åtminstone hufnn vehiklet för nya ideers spridande och utvectling, har en tiduvingsutgifsare hos oss en kallelse, kanske högre, mäktigare och mera l grannlaga an hos något annat folk. Hvilken är l väl den individ, som icke måste bäfva tillbaka lredan vid blotta medvetandet att bära i sin sva— Iga hand verktyget för detta stora och ansvars— fulla uppdrag? och ännu mer, hvilken vågar väl tilltro sig att äfven i en ringa mån kuvna handtera detsamma till fosterlandets fullkomliga båtnad, helst då man derjemte besinnar, att, oak. tadt de svårigheter, som det invecklade arbetssättet i våra embetsverk, de många instanserna och den föga vanan och böjelsen att befrämja offentlighet lägga i vägen för skyndsamma och pålitliga underrättesers erhållande, det icke finnes någon sak eller något ämne af större intresse, deröfver allmänheten icke har anspråk att Pl ifrån tidningsutgifvaren erhålla samma fullständiga och noggranna öfversigt, samma oväldiga och mogna omdöme, som eljest erfordra en mängd serskilda auktoriteters öfverläggning och profning, samt att man ändtligen med rättvisa I begär, det en redaktion, som skall emotsvara sina läsares väntan, bör stå på den högsta grad af bildning, upptäcka källorna till det onda, hvaraf det allmänna kan lida, och föreslå botemedel på en gång utförbara och varaktiga? Tanken på alla dessa omständigheter, alla dessa fordringar skulle otvifvelaktigt genast komma den enskilde mannen att svigta och duka under, om han icke vore lifvad af den känslan, att alla, ifrån den högste till den lägste, endast äro redskap under en högre hands ledning. Denna känsla är publicisten ständigt i tillfälle latt erfara, kanske lifligare än någon annan. Det vore hka förmätet som fruktlöst af individen, att tre sig kunna genomföra en enda id, som upprunnit hos homom sjelf, så framt icke sasmma ide redan ligger, om oekså ännu likt ett outveckladt frö, i det allmänna tänkesättet; men lika fruktlöst visar det sig också, att, när fröet en gång finnes och lifvas af den inre om ock ännu föga märkliga varmen, att hindra dess groning och utveckling. Det är öfvertygelsen om dessa sanningar, som bör ingifva den offentlige mannen förtröstan till framgången af sin sak, på samma gång som den bör afbålla honom från hvarje förmäten egenkärlek och tillit endast till egna krafter. 2 VAR OL n, ch en et ch 3å