Fransyska och tyska poster snkommo på förmiddagen, men ingen engelsk. De tidningar, som med dem erhöllos, gå från Paris till och med d. 17, samt f.ån Hamburg tull och med d. 22 dennes. Hannover. I Götlingen tyckes det, som man säger, gå hederligt till Staden befinrer sig 1 ett slags belägringstillstånd. ragoner genomtågade oOupphörligt gatorna, och befilet förklarade, att det mildaste medel, som de hade ordres att använda, vore att hugga in på alla skåckningar, men att de, i fall så efordrades, hade befallning att använda ännu långt strängare medet(?). Det milda mediet hade också fluigt blifvit användt, oaktadt, enligt alla sammanstämmande be.åttelser, 10gen anledning derntill visat sig; både stucenter och borgare hafva blifvit avfallne, ofverridve eller hugguve. 20 studenter äro blesserade, bland dem en så arligt, att det misströstas om hans lif. Detta skedde den 16 Dec. på aftonen; och följande afton skall det hafva gått änau blodigare till, då militären sammanstötte med den väpnade studentskara, som följde de tre landsförvista professorerna på väg. Dagligen hafva nya truppar mryckt i staden ; äfven infanteri med skarpa patroner och ännu skarpare ordres. Ti:l alla amter omkring staden hade befallning afgått att inkalla alla permitterade, så att med högsta möjliga skyndsamhet 250 man kunde insändas. Ridhuset var förvandladt till dragonkasern; och stora kasern utanför staden var full af truppar. — Ofverste Löjtvant Wyneken, chef för alla dragoner i riket, hade ankommit från Hannover, med failmagt att taga öfverbefalet öfver alla truppar i furstendömena Göttingen och Grubenhagen och it använda dem alla, om så nödigt funnes. Det försäkras till och med att han blifver guvernor i det förra. Några och femtio studenter voro arresterade. I Då korpsen gjorde Rektor föreställningar, svarade ban, att han icke vidare hade någon magt; chefen för dragonerna bade ensam befälet i staden. För att hindra studenterna att följa de Itre förvista professorerna, hade man förbjudit allt fårdande i vagn eller till häst åt Hessiska gränsen. Men studenterne beslöto att aftåga till fots den 17 på aftonen. — De fleste tågade då 3 3-4 mil om natten i sträng köld, ända till Witzenhausen, der de hela morgonen under bar himmel väntade professorer.as ankomst. En mängd andra professorer och lärare infunno sig äfven och mottogos med högljudda vivat. Kl. half 1 kommo åndtligen de landsförviste, atföljde af vänner och anforvandter. Med dundrande vivatrop mottogos de, oeh eternellkransar öfverlemnades åt dem. oI ett ögonblick spändes hästarne från vagnarna, som af studenterna fördes till värdshuset, under oupphörliga hurrarop. Vid värdshuset talade de till studenterna och uttryckte sin tacksamhet; få ögon voro torra. Under det de landtförvista spisade middag, sjöngo studenterne i andra rum, mellan hvilka och matsalen däörrane voro öppna. Dahlman föreslog studenternas skal, och Grimm len skål för det Tyska fäderneslandet. På efltermiddagen skedde affärden till Cassel, dit 50 studenter medfoljde på bondvagnar. De öfrige återvände lugnt till Göttingen. — Sålunda blef I den stränga befallning eluderad, 2tt ingen skulle få följa de landiförviste på vägen, P otester begynne afhöras från flera håll. Sålunda hafva borgmästare och råd i Stade bifosat en reservation till sin ed. De praktiserande advokaterne derstädes hafva förbehållit sig, att 4833 års konstitutions-stadganden upprätthållas. Consistorierne (i Stade och Hannover) hafva I deremot icke väckt någon förargelse eller obstakler. I Leipzig var subscriptionen redan 2000 Thaler. Det dekret, genom hvilket den kraftfallen funnit för godt att endtlediga de sju professorerne i Gottiagen, ar af följande lydelse: vErnst August ete. Den till kanslers embetet (curatorium) för det for värt bjerta så dyrbara universitetet Göttingen inlemnade protestationsskrift. dat. d. 18 Nov., af de siu vid samma uviversitet anställde professorer : Dahlmann, Albrecht, Jacob, Grimm, Gervinu:, Ewald och Weber, emot vårt patent af d. I Nov., har blifvit oss förelagd. Fastän det utomordeniligt hastiga utbredandet af denna skrift i alla delar af vårt rike, så väl som i andra länder, med skäl kunde föranleda oss, att i detta afseende anställa laglig un