Aftonbladet – 18 december 1837, sida 2

bultad HOPP: JUICUAS AUVIStla dalladlal UPpPpUegen de vår belägenhet i all dess ryslighet. Svarta rökhvirflar , efter hand färgade af ett eldrödt sken, uppstego ur luckorna på akterdäcket, och jagade folket från pumparna, som inom få ögonblick blefvo overksamma. Kaptenen tillkännagaf, att han ville låta sammansätta en flotta och utsätta sluparn-, men att i dessa endast qvinnor, ålderstigna oeh barn till en början fingo nedstiga. Detta tilikännagifvande färorsakade den häftigaste rörelse. Ingen kunde mer dölja faran för sig; en hvar tänkte blott på ringheten af allt hopp, som ännu återstod, ech tyckte det ej loma mödan lägga band på sig och återhålla wbrottet af sin ängslan. Skrik, gråt och snyftningar utbröte ofver allt; mödrarne tryckte fortviflade barnen till bröstet, och unga qviunor omslöto konvulsiviskt fäder, makar eller bröder med sina armar. Jag såg en skeppsgosse gjuta bittra tårsr vid tanken på sima föräldrar, sem ej voro ombord, och andra, som for att trotsa den död de väntade, klunkade ur en rumankare och sjöngo darramde sina sista kupletter. Dessa skeptiker funno likväl få efterföljare. De som ägde vekligt mod, trängde sig emkring kaptenen och begärde hans befallningar för det allmänna bästa. På mindrs än en timma hade sammansatts en flotta af alla plankor och andra partier, som i fartyget vore åtkomlige. Den kunde rymma 80 persener. Mar omgaf den med temma fat och firad: denihafvet medelst kablar, fästade vid bogsprötet och en af stängerna. Medam detta förehades, såg man tvänne matroser oupphörligt rulla fartygets enda kanon fram och åter på däcket samt utam återvändo ladda ech affyra den, i den förhoppning, att larmskotten skulle höras af någon seglare i dessa farvatten. Sedan kaptenen låtit på flottan nedföra all provision fråm förrummet af fartyget, men hvilken tyvärr ej utgjorde särdeles mycket, befallte han, att man genast skulle embarkera, emedam fartyget kunde flyga i luften. Att i detta ögonbliek icke allt gick förleradt, må man tillskrifva kaptenens ovanliga rådighet. Utan att synas tämka på sin egen räddning och eupphörligt vakande för andras, qvarstod han helt lugn på fartygets reling, under det matreser och passagerare wsinnigt trängdes för att undkomma på flettan och i sluparna, Men nu nedstörtade en genom elden i kölrummet vid foten afbrämd mast med häftigt brakande tvärs öfver däcket och gjerde alldeles slut på den hörsamhet, man ännu visade kaptenens befallningar. Masten hade i sitt fall krossat 11 personer, och detta jagade en sådan förskräckelse i de öfriga, att de med fara för lif och lemmar kastade sig hufvudstupa ner på flottan och sluparne, för att ett ögonblick hastigare kunna aflägsna sig från Anisoon. Litet efter 12 afhöggo vi kabeln, som fästade flottan till fartyget, på hvilket, under det vi aflägsnade oss, allas ögon voro oaflåtligt riktade. På ett afståud af fyra mil varseblef man en häftig flamma åt det håll der fartyget borde befinna sig, och slöt deraf, att det nu helt och hållet blifvit lågornas prof. Kaptenen hade låtit fastgöra de tvsnne sluparne vid flottan, på det alla måtte hållas tillsamman ech kunna hjelpa och understödja hvarandra. Uå man öfverräknade vårt antal, erfor man med smärta, att vi vere blott 80; de öfrige hade blifvit krossade af mastex eller omkommit i det ögonblick man lemnade fartyget. Man kunde icke ofvergifva den tankan, att olyckan, för hvilken vi blifvit offer, måhända I var tillställd af de tre uslingar, som sutio inspärrade i kölrummet, och hvilka, utan hopp em nåd, velat i sin undergång åtminstone hamnas på sima angifvare. Var denna misstanka grundad, måste man tillstå, att de brottslige ej undgingo en grym vedergällning för sm illgerning; ty under den allmänna villervallan tänkte ingen på att släppa ut de fängslade, hvilka utan tvifvel blefvo lefvande brände. Efter fem dagar var provianten slut, och vi blefvo ett rof för humgern och den ännu plågsammare törsten. Vi måste tillgripa vårt eget vatten för att stilla den smärta vi kände i gomen, som, alldeles förtorkad, ofia plågades af konvulsiviska ryckningar; men detta medel ökade bestämdigt den smärta vi kände i inelfvorna och i respirationsorganerre. Den sjette dagen mulnade himmelen och vi utbredde genast kläder och allt annat som kunde tjena att uppfånga den väntade förfriskningen. Regnet föll ymnigt och vi. fällde fe:a