Aftonbladet – 14 december 1837, sida 2

br An Sn SE Rn uskade, att Akademien ville påskynda dem, ch framförallt icke låta misstänksamhet och :i öld hos de täflande efterträda det intress2 och !!I let förtroende, täflingsprogammet uppväckt. I j (AR KÄRLEKEN TILL MONARKENS PER-! SON DEN RÄTTA GRUNDEN FÖR ETT I LAGBUNDET MONARKISKT SAMI HÄLLE ? Om alla de ;mycket goda tidningarnas, eller så kallade lydbladens, Redaktioner hade varit) appställda i en rad framför hvarandra, och vil hade rannt ett spjut på en gång igenom dem allesammans, så hade knappast ett rysligare I I ; jemmerrop kumnat låta höra tig, än det som de upphofvo, då vi icke! längesedan togo ess; friheten, att till vederläggning af en artikel ij ett annat blad yttra, att icke ett ,religiöst devouement, för Regentens person, utan aktning för lagen bör vara den egentliga själen 1 och. grunden för hvarje konstitutionelt samhälle. Alla de gamla sagorna och anathemerna mot vårt blad, hafva dervid naturligtvis blifvit förnyade. Vi ämna icke inlåta oss i svar på all denna olåt, men i stället egna några betrektel-: ser åt en närmare undersökning af hvad de stackars lidande qvidit derom, att vi angripit sjelfva grundvalen för samhället, kärleken till Monarken. De godaste och mest devouerade bland de goda, Samlaren ech Upsala Korrespondenter säga, att ,likasom familj-lifvet grundar sig på kärleken till föräldrar och att ndetsamma derförutan förr eller sednare upplöser sig, så är förhållandet enahanda med monarkien, der Konungen är Folkets fader och vundersåtarne dess barn, samt att kärleken till Konungen är själen i ett monarkiskt samhälle, voch att om denna undergräfves, undergräfves väfven samhällets styrka och bestånd.s Det kunde kanhända, för att visa halten af I dessa yttranden, hvilka gå ut på att ådagalägf det all lycksalighet skall ligga uti ett helt folks förtröstan till en enda person, vara nog att fråga, hvad dessa devouerade skriftställare tänka om kärleken till sådana monarker, som med hela nationens bifall blifvit afsatta för missbruk af sin makt, utan att samhällena dervid I gått under, och till alla dem, af hvilkas missI dåd historien är uppfylld. Det vore ock måI hända skäl att erinra, att om denna sats skall stå fast, å måste kärleken lika väl öga rum I för konung Ernst i Hannover eller hertigen af Modena, som för hvarje annan monark. Det lärer likväl endast vara Senilaren ech Korrespondenten, samt deras konsorter, som man kan lyckönska till en sådan kärlek, hvilken skiljer I sig från all annan kärlek deruti, att den är oberoende af föremålets större eller mindre älskvärdhet. Det skulle tilläfventyrs ock, med afseende på den såtsen, att xmonarkien är folkets fader och undersåtarne dess barn,n falla sig litet besyrnerligt att förklara, buru drottning Maria da Gloria i Portugal, dem hlla Isabella i Spanien, eller Victoria i England, kunna kallas fäder, och redan dessa fråger visa, buru mycket tomt ljud utan betydelse, som ligger i desss fraser. Vi bedja imedlertid läsaren benäget anmärka att det är långt ifrån oss, att på något sätt (ös döma eller förbattra deras tro, som hysa en religiö hängivenhet, vare sig för ett eller annat föremål I hvarje känsla af obegränsad tillt eller un I dergifvenhet, ja äfven i den blindaste tro, ligge merendels, såvida den är eskrymtad, någentim suhjektift godt vil grunden, och denna tro ä derföre hvars och ens heligaste egendom, öfve hvilken ingen annan har eller eger rättighet at befa!lla. Detta hindrar likväl icke att en sådal I känsla kan ienefatta och oftast innefattar em för I villelse; och att bidraga till skingrande af den Ina förvillelse, måste vara en pligt i samma mån .som föremålet ligger närmare inom gränsern 1 för förnuftets profning och hör under des r) domsrätt, eller å andra sidan oriktiga begrep derom kunna medföra vidsträckta ech betänk .Iliga följder. Det är således blett sjelfva de t) satsen, huruvida den obegränsade hängifverhe eten för hegentens person kan bestå såsom grun alden för ett lagbundet samhälle, som vi vilj , granska; allt utan inkräktning på mågers me e nirgsfrihet att för sin egen del tämka annerlunds I Jemförelsen mellsn en faders förhållande ti -) sina barn i familjelifvet, och eraellan menarker I till sina undersåtare i staten, är således hva ss hafosa afE AV LL a ta nmm oo 6 —— — —-—-—— .—. — — — — me RR hörd