Aftonbladet – 14 december 1837, sida 1

RE — RER taga litet fårkött, fint sönderhackadt med myc: ken sås!, I hvad jag här berättat, finnves hvar. ken dikt eller öfverdrift; det är ett factum a den fullkomligaste sanning, och ehuru det häi anses för ganska enkelt, fruktar jag, att det i Frankrike wväffar många tviflare. I Frankrike är det nemligen ingen tillåtet, att vara offentligt till sådan grad löjlig. I England deremot åtnjuter rojauten ännu detta privilegium, och begagnvar sig deraf i hela dess vidd. Den största handling af mod man kan utöfva här i landet, är också att kämpa mot dessa antagna former, som en viss klass menniskor så mycket beundrar. Radikalernes förfarande vid tillfalle af tacksägelseadressens votering bar också derföre nästan hela djerfheten af en uppresning. Det är nämligen en plägsed, att en ny regerings första parlament cohälligt voterar adressen. I Öfverbuset ernådde man äfven detta resultat derigenom, ait man lät föreslå svaret på throntalet genom an medlem af Kongl. femiljen, en helt och hållet oerhörd nyhet. Hertigen af Welliogton skyndade också att, med hela en hofmans artighet, förena sig med Hertigen af Sussex. I Underhuset var Sir Robert Peel beredd att visa samma artighet, och allt skul!e ha gått för sig med den mest rörande uppbyggelse, om icke de unga radikalerna stört detta utbyte af brederliga lyckönsknvingar. Herr Wakley och Sir W. Molesworth föreslogo nemligen ett amendement emot ministeren. Deras tal voro fulla af sjeltständighet, kraft och talang. De fordrade, att ministrarne och Huset ifrån sessionens första början skulle uttala sin tanka rörande trenne reformåtgårder, som folket redan länge äskat: den slutna omröstningen vid valen, parlamentets förnyande hvart tredje år, och rösträttighetens utsträckning. Flere reformister, försigtigt folk och som nästan allud försumma utllfället, medan de springa derefter, tadade de unga radikalerna, för det de så illa valt sin tid. En stor hop af dem, som säkert skoa vetera för den slutna omröstningen, när den kommer under diskussion, understödde härvid cke Hr Wakley; men Hrer Hume och Grote vungo ministrarne att förklara sig, och nu såg nan Lord Johm Russell och Sir Robert Peel åna hvarandra ett inbördes biträde, tala uniono och slutligen votera gemensamt. Sålunda kedde, som Hr Wakley anmärkte, för första ången inför nationens ögon, den offentliga förundsaktex emellan Whigs och Tories, emellan lessa aristokratiens båva fraktioner, som båda ysa ett lika misstroende till folket och äro lika benägna för dess emancipation. Nu! ropae han, vet då nationen ändtligen, att dess araste önskningar förkastas både af kabinettet ch kammaren; hon vet, att hon alldeles icke ör räkna på denna församling, och att för hene ingenting annat återstår, än att lita på sin een styrka. Dessa ord finna gensvar i Engind, och Radikalerna hafva uträttat mer i dena enda session, än i alla de föregående, der e figurerat med de vanliga mimsteriella taingerna. De vere endast 22; men detta an), som synes litet, är fruktansvärdt i en förmling, der ministrarne icke hafva 20 rösters ajontet för sig. Genom fortfarandet på den 2 väg skola de tvinga Whigs att slutligen ingå 1 förening med de kosxservative; det är just vad de förre vilja, men som de icke våga förka. T om Af Ja fann ann I