Aftonbladet – 11 december 1837, sida 2

HERR HOF-KAPELLMÄSTAREN BERWALDS KONSERT sistlidne Lördag erbjöd i sitt programm en mängd saker, som voro lockande: Herr Berwalds eger förträffliga violin, hans frus sång, ett nytt deklamatorium af Crusell ech en akt ur Meyerbeers ryktbara opera, Robert !e Diable! Publiken har ofta gått efter mycket mindre, och det var således icke öfverraskande,; att hvarje plats 1 salongen var upptagen. Ouverturen till Birger Jarl, som öppnade konserten, ansågs som en gammal bekant, hvilken man ej behöfde möta med någon särskild helsning. Herr B. sjelf deremot emottogs vid sitt framträdande med lifliga bifallsyttringar. Han spelade en konsert af Kreutzer, med den milia och smältande ton och det lätta, smakfulla, graciösa föredrag, särdelss i Adagiet, hvilket är honmem eget, och hvari han af ingen bland våra virtuoser är upphunnen. Fru B:s forsta aria ur Rossinis Cenerentola sjöngs af henne, med den otvungenhet, den edighet i besegrandet af det Rossimiska manårets svårigheter, som utmärker henne. Mindre lyeklig var hon deremot i den Mozartska arian ur Zitus, hvars karakter icke rätt väl öfverensstsimmer med naturen af hemnes anlag, eller med den rigtning de erhållt. Bifallet var derföre också mindre varmt här, än vid den förra. Då denna afton gåfvos icke mindre än fyrs hittills obekanta kompositioner af fyra särskilda mästare, skulle ett omdöme öfver dem, efter ett enda afhörande, svårligen kunna bli säkert, och vi måste således förbehålla ess rättigheten att, efter en närmare bekantskap, något justera det. Hvad vi nu tyckte oss fimna var, att den så kallade Serenaden för blåsinstrumenter af Dupuy, hvari basuner och bastrumma flitigt begagnas, snarare syntes vara beräknad på att väcka upp grannskapet än att inför den sköna, till hvars ära den var anställd, tolka någon älsklings känslor och förbeppningar. — Den siste Kämpen var intressant att höra, om också icke utmärkt af några störve, hänförande idcer . musiken. Detsamma skulle vi vilja säga om Kublaus ouverture till IVilliam Shakespear, en liflig, frisk och fullblodig komposition, om vi så få yttra oss, men utan några egentliga blixrar af snille. Annorlunda är deremot förhållandet med Meyerbeer. Om man än deti tycker sig igenkänna a och annan reminiscens, särdeles ur Ferdinand Cortez och Vattendragaren, så äro dessa likäl icke den medelmittiga härmarens lån, utan eniets ofrivilliga hågkomster, hvilka det ej sjelft et vara sådana, och som det ej behöfver anända, emedan det har tillgångar neg i sin een förmåga. Ouverturen, eller rättare Introuktionen, är något hemsk och fantastisk, men ust derigenom passande för ämnet. Första kören ned balett är innerligt täck, äfvenså Roberts inräde och Isabellas cavatina. Hofvets uppvaknanda r den magiska sömnen, är beräknadt på stark ffekt, och skulle gjort det mer, om scenen