Aftonbladet – 9 december 1837, sida 1

———— —— RR — ALL AA vera England. Det vigtigaste och intressantaste ämne, som under de sednaste dagarnes sessiener förevarit i Underhuset, är frågan om förändring i sättet för behandlingen af petititioner emot parls mentsval. Hittills har proceduren varit den, att en kommitte af 11 Underhusets ledamöter blifvit tillsatt, för att afhöra vittnen och döma i hvsrje särskild dylik fråga. I denna kommittd har hvartdera af de båda politiska partierna naturligtvis sträfvat att få in en msjoritet af de sina, ech följden har merendels varit, att petitioner emot val blifvit afgjorda mera efter politiska konsiderationer, än efter rättvisa. Tories hafva byggt stora förhoppningar om förändring till deas favör af den nuvarande majoriteten i Underhuset, på den planen att bombardera Huset med en mänrgd petitioner emot hberala ledamöters val. Som nu ingen ledamot, hvars val blifvit klandradt, får sitta i någon valkommitte, så hoppas Tories att på cetta sätt få pluraliteten i dessa kommittger. Planen är lika slugt anlagd som gemen; men naturligtvis låta ej de liberala fånga sig i smwaran, utan söka förekomma sina fienders anläggningar. Hr Charles Buller har derföre i Underhuset motionerat en förändrirvg i sammansättningen af valkommiteerna. De skulle komma att bestå af 5 Underhusledamöter i stället för af 11, såsom hittills, men till dessa 3 skulle adjungeras vissa enkom för denna befattning utsedda jurister, hvilka finge ständiga löner. För att trygga Tories och få dem att gå in på saken, bade Hr Buller tillagt en klausul i motionen, af irnekåll, att den pya lagen ej skulle sättas i verkställighet förrär efter innevarsnde sessions slut, hvaraf således följde, att Tories petitioner mot de sednaste valen skulle afgöras på det gamla sättet, Detta tyckte Tories låt bra nog, men önskade dock, att Hr Buller icke måtte göra sig så brådtom med saken, emedan sessionen komme att räcka ända in på sommarem, och man således hade tid nog på sig att debattera ämnet. Men Hr Buller ville alldeles icke gå ifrån sin begäran om motionens läsning för andra gången; han ville hsfva sjelfva principen erkänd, att en förändring i den nuvarande proceduren vore nödvändig, och ett sådant erkännande lige i billens andra läsning. Sir Robert Peel, Lord Stanley och den gamle slipade advokaten Sir Edward Sugden sökte frem alla sina sofismer, för att hindra andra läsningen, men förgäfves. Den bifölls med 214 röster emot 160, således med en majoritet af 534 röster. Lorderne Kussell och Palmerston talade båda for Hr Bullers metion. Hvad som betydligt ökade den långa näsa, Tories fingo genom voteringens utgång, var det tillkännagifvande, hvarmed OConxnell uppträdde inemot debattens slut. Han underrättade n:mligen Huset, att då billen komme i kommittc, skulle han föreslå att den klausul utströkes, som innehöll att den blifvande pya lagen först skulle sättas i verkställighet efter innevarande sessiors slut, och att en annan klausul istället insattes, af innehåll att lagen genast skulle träda i verksamhet. Det är oskså utan tvifvel meningen med Hr Bullers motion, att genom densamma göra till intet hela Tories konspiration att kullkasta en mängd af de sista liberala valen. I Öfverbuset hatva Tories gjort det vanliga anfallet på Lord Mulgraves förvaltning i Irland. Det var denna gången den gamle Lord Roden, n af Wellingtons intimaste och f, d. ledamot f hans kabinett, som började batsljen, hvari len store hertigen också snart sjelf blandade ig. De utmålade båda Irland såsom en skåleplats för mord och alla slags obyggligheter, och Lord Roden ville hafva en förteckning på lt ondt, som blifvit bedrifvet der i landet från 1. 1 Jan. 1836 tilld. 1 Jan. 1837. Efter ett ysande försvarstal af Lord Mulgrave, hvari han visade, att antalet af förbrytelser i Irland aftasit hvartenda år, alltsedan 1832, fick Lord Rolen sin vilja fram, och löfte att en vacker dag få på Husets bord se den förteckning, hvarefter an längtade. a Hertigen af Newcastle har förelagt Ofverhuet en liten hygglig petition af protestantiska öreningen 1 Irland, om upphäfvande af katholka emancipationsbillen, d. v. s. att alla katholier skulle ut ur parlamentet. Frankrike. En besynnerlig, men älskvärdt interessant per