Aftonbladet – 4 december 1837, sida 1

TA FANER EEE ATEA EEE IEEE EEE MEMOIR ÖFVER DEN FÖRLIDNA VECKAN. Monarkerne befinna sig på resamde fot. Det vill säga: de åro ute på resor. I sanming, det har i höst inom den Europeiska monarkien rådt en ovanlig rörlighet; hon har i alla väderstreck bland de bugande folken promenerat sin kraft:ullhet, och låtit framträda en vigör, utan tvifvel värd att beundras både på vers och prosa. Ryska Sjelfherrskaren är först i detta ögonblick på hemvägen från sina strategiska strapaser i Wosnesensk och sin besvärliga eriksgata genom det der ogästvänliga eller sgemena Schytien,, imbospitalis Schytia,, såsom Ovidius kallar det. Relikerna och helgonbilderna i klostron sicka sig ännu om munnen efter de fär ska kyssarna af hans Kejserliga Majestät. Tvenne andra af dessa kraftfulla monarker, Kenungarne af Hanmoveroch Bäjern, hafva för någon liten tid kastat af sig regeringsbördan och i stället tagit på sig jagtväskan och lagt bössam på axeln, för att i jagtens äfventyr söka en manhg förströelse från den eviga politiken. Och de goda Hanoveranerna hafra öfverallt, der Konuog Ernst med sina koppel dragit fram, varit tillreds med ärepertar och transparanger, med små hvita fanor, orationer och hurrarop ; man har tagit sitt sista ljus för att illuminera kojan så val som palatset, jag tror nästan man illuminerat sjelfva jagtparkerna, för att om möjligt göra natten till dag för den ifrige och outtröttlige jägaren. Mot så ovedersägliga och öfvertygande bevis af den allmänna belåtenheten, som dessa och dylika tillställningar utan tvifvel äre, måste naturligtvis objelpligt förfalla de små protester, som från olika håll och kanter mot den nya landsfadrens ryktbara patent låta fornimma sig, dikterade, såsom hvar och en nu ser, endast af den enskilda, enstaka oviljam, från dessa tidningsskrifvare? och dylikt foörargligt folk. Konungen af Bäöjern har icke, så vidt jag kämner, varit på sin utflykt till Dianas lunder på samma sätt eskorterad af sina undersåters entusiasm och lyktor, men tyckes i alla fall likväl icke bort sakna tillfredsställelse med sitt jagtparti. Jag skulle verkligen nästan vara färdig hålla före, att den Konung Ludvig, hvilken, som men vet, är särdeles fallen för underliga poetiska och romantiska funder, vore begåfvad med denna Friskyttarnes gamla hemlighet att stöpa så kallade frikulor. Hans Maj:t förmäles nemligen hafva behagat ejgenhändigt nedlägga icke mindre än 236 harar på en dag. Det ges exempel på furstliga jägare, som täckts nöja sig med att på ett jagtparti skjuta endast — en dylik liten långorad tingest: Men 236!... 236! Hjelp Samiel! Man har knappast hört något sådant i de djerfvaste jägarhistorier. O Nimrod, Nimrod! Måhända förhåller det sig likväl med dessa hundratal på samma sätt som med miljonerna ji stora arfs-affärer, att de nemligen vid mnärmare utredning förundransvärdt smålta tillsammans till ett bedröfligt intet, såsom till exempel fallet varit med det gigantiska Filenska arfvet, en fråga, som i detta ögonblick, genom framläggandet af en liten epised i civilstatens pensionskassas nyligen ändrade revisien, blifvit åter uppväckt till föremål för dagens räsonnemanger och gissningar. Det bedyrar jag, att, om den oförväntade lyckan skulle tillfalla mig, — o ljufva tauke ! — att