Aftonbladet – 2 december 1837, sida 2

EN VÄRDSHUS-HISTORIA. (Från Engelskan ) Det var i Oktober år 1836, som jag gjorde mitt inträde i den ädla och åldriga staden Saltzburg. Jag hade om morgonen farit fån en liten by, belägen vid foten af det berg, som kallas Djefvulshornet. Jag hade ätit middag på ett litet värdshus i närheten af ett gammalt Romerskt läger, och anlände derföre om aftonen trött och hungrig till salen i det stora värdshuset Örnen. Jag var glad öfver att se min dagsresa slutad, och aftonmåltiden nära färdig. Endast fyra kuverter syntes på bordet. Jag skulle kunna säga mycket om det nöje jag erfor, att sålunda få vara i ett litet sällskap, med fötterna framför en god brasa och tänderna sys selsatta med en förträfflig anrättning; men jag förskonar läsaren derföre. Jag var så upptagen af min apltits tillfredsställande, att jag knappt gaf akt på mine grannar, då jag hörde bakom mig hastiga steg och vände mig om för att se hvem det var, som reade sig med den emrformiga musiken af sma jernskodda klackars trampande mot stengolfvet. Det var en liten gubbe, undangömd ien efanthg kappa, hvarur endast hans ögon och näsa framtittade. Men hvilka ögen! Tvenne bless! Nästan utam att tänka derpå, rsakade jag mig åt sidan, för att erbjuda den nykemnme en plats vid elden. Han satte sig, utan at ens synas