Aftonbladet – 1 december 1837, sida 2

af styrelsen, har varit föremål för oräkneliga strider. I England kallas denna öfre kammaren Lordernas hus, och rättigheten att der vara ledamot går i arf till äldsta sonen, samt åtföljes vanligen af betydhg jordegendom; i Frankrike kallas den pärskammare, och Pärerne utnämnas numera der af kovungen på lifstid; i Norge fimnes allsingen sådan öfre kammare, utan det af nationen valda Storthinget delar sig på tvänne divisioner, kallade lagoch odelsthingen, hvilka hafva göromålen fördelade sins emellan, enligt grundlagens föreskrift. Uti de Portugisiska Cortes hafva, såsom läsa ren torde erinra sig af de utländska underråattelserra för ett par veckor sedan, represemtanterne öfveslagt just om en sådan fråga, huruvida lagstiftande makten skulle bestå af en kammare, såsom 1821 års konstitution bestämde, eller af tvenne, likmätigt Don Pedros karta. Sedan tvenne kamrar ansetts böra finnas, uppstodo tre nya frågor: den första om den öfre kammaren eller senaten skulle utes utande nämnas af drettningen, den andra om den skulle väljas af folket? och den tredje, om ledamöterne skulle bibehålla sin rättighet for lifstiden, eller endast för en viss tid. Pluraliteten af Ceries har då förklarat, att senaten skulle väljas af folket och endast för en viss tid. Organisationen af denna andra kammare skiljer sig således i tvenne punkter väsendtligen ifrån den aristokratiska kammare, som tillskapades af Dom Pedro; den har sitt ursprung i tfolkets val i sället att utgå ifrån den kungliga makten, och den är unde:kastad en periodisk kentroll af valtorsamlingarna, samt äger således icke denna ansvarsf ihet, som så ofta skiljer ett öfverhus från folkets intressen. Detta oaktadt är frågan, huruvida Cortes fattat någet gagneligt beslut genom att alls inrätta en andra kammare. Åit utbreda oss vidlyftigt öfver dstta ämne, tillåter ej utrymmet af en enda tidningsartikel, men vi anse dock några avmärkningar deröfver här vara på sitt ställe. De, som talat for ett öfverhus, hafva i allmänhet hemtat skälet derför ifrån Englands exempel, och föreställt sig, att genom ett sådant öfve hus, som utgick från ett olika ursprung med sjelfva folkrepresentationen, skapa en motvigt emot alltfor häftiga förändringar. Nu är det att observera, att vid dem tid, då engelska konstitutionen först tillkom, vero dess baroner och stora jordegare, af hvilka öfverhuset alltsedan bestått, nästan de emrde i lamdet, som hade förmögenhet, och tillka jemförelsevis de mest upplyste; ech det var således på den tiden alldeles naturligt, att de skulle tillerkänna sig sjelfve den egentliga och nästan uteslutande makten att rep:esentera folket. Nu är forh landet helt anno:lunda ; lordermas hus är numera endast ett hinder för framgången af folkets v:gtigaste intressen, och folket, som nmumera i makt, formogenhet, upplysning och anseende växt upp ull jemuhöjd med aristokratien, börjar redan vid alla möten se sig om efter medel att reformera eller alldeles afskaffa denna institution. Betraktar man inrättningen af en sådam andra kammare såsom principfråga, så skall det svart befinnas, att alla dessa vackra föreställningar om den motvigt och jemnwvgt, ett öfverhus, isynnerhet ett ärftligt, skall åstadkomma, hvila på sofismer och luitbilder. En aristokratisk kammare i ett land, der en vald kammare finnes, är oftast, såsom vi nämnt, ett hinder för folkets verkliga intressen, emedan sjelfva dess tillvaro grundar sig på privilegier och foreträdesirättigheter, hvilka den måste sträfva att upprätthålla på folkets bekostnad. Men den har de;jemte ett annat fel, nemligen, att den i kritiska ogenblick, då dess konserverande egeoskap som bäst behöft anlitas, merendels visal sig vanmäkug i motståndet, både mot styrelsemaktien och folket. Som dess roll endast är passif, ar den hvarken fri från de korruptiouer, som deu kungliga makten försöker, el