Aftonbladet – 29 november 1837, sida 2

ör sitt manstarka embetsverk , nära 100 peroner. General adjutanten för armen och naå; e andre högre embetsmän voro dervid äfven nbjudne. Enligt hvad Engelska blad berätta, skall Svenska hofvet hafva beslutat att skicka en diplonatsk agent till Brässell och dertill utsett Lesationssekieteraren i Paris Friherre von vwWahendurff. Friberren lärer komma att ackrediteas såsom Charge daffaires, och begifva sig till in nya post, så smart H. Ex. Grefve Löwenr njelm återkommit till Paris. Rn NILS MÅNSSON OCH TALARNE VID HANS GRAF. Vi hafva sett Natursångaren; hvarföre skulle man icke äfven hafva Naturtalarev? Om nå son med rätta kan bära detta namn, är det den i år aflidne Nils Månsson. Denne ovanlise man har efter sin död råkat i händerna på det ömkligaste slägte, som finnes på jorden: oförståndiga vänner. Hvad man icke kan förebrå honom, åtminstone icke i någon till lyte gränsande grad, det är det enda, som vissa vänner förekastat honom; hvad verkligen brustit honom, hafva vi deremot ännu icke sett någon utveckla. Nyss har framträdt en annan, som kallar sig hans vän, och som säkert är det, såvidt en entusiast kan vara någonting. Denne har, för att icke göra något af hvad vanliga menniskor vänta af en biograf, företagit sig att bevisa, att Nils Månsson väl opponerade, men visst ieke hörde till oppositionen, att han yttrade liberala grundsatser, men, gubevars, aldrig var liberal. Denne undergörare är samma snille, som, utom några hästlass ortodex intelerams, några skottkärre-lass högadeliga arkif-handlingar och några göpnar litterär-historia, utgifvit Minnessånger i Wärend, (Minnessånger i Wädret, såsom en ung beundrare, eller rättare beundrarinna tredde dem heta). Det är, med ett ord, Hr Prosten Wieselgren i Westerstad, som velat resa ett märke på Nils Månssons graf, ech som utsändt det bland allmänheten, i sammanhang med den af vice Pastor Ternström hålla likpredikan. Man igenkänner genast i denna minnesteckning ett uppkok på de väl kända teorierna, enligt hvilka friheten visst icke består uti att vara fri, lagbumdenheten icke uti att vara bunden af lag o. s. v. Alldenstund dessa satser, ohöljda, oforlikneligen låna sig åt det allmänna skrattet, har man tagit den utvägen at! insvepa sig i töcken, hvarunder det kan lyckas att sammanblanda andliga ting med verldsliga, menniskans inre frihet med den yttre. Desss förblandningar, som äro kärfva och frånstötande hes mängden af våra historiske, få en viss lustbar anstrykning hos den vispige Zeloten i Westerstad, som, då andra vapen icke förslå, griper till bannstrålen. Han tyckes på allvar tro, att icke ens denna ännu är förseglad. Hr Ternströms likpredikan skulle, om den vore ett verldsligt tal, kallas en smädeskrift; men den tages nu till godo, emedan enfalden tillerkämner de andliga anspråken rätt att ensamme glömma den gyllene regeln: ,dömer icke, så varden J icke dömde Vissa s. k. Andans män tyckas på allvar tro sig utrustade med makt att fälla dom öfver, hvad endast en högre domare kan se: den inre menniskan. De berätta oss helt ogeneradt em en afliden persons själstillstånd, omvändelse, bekännelser; di förkunna, å embetets vagnar, huruvida han gicl val eller illa beredd sim förvandling till möte följaktligen huruvida han blir salig eller icke Hans fel och hans botfärdighet bedömas mec samma säkerhet och oförskräckihet, som en recensent bedömer en aktör. Undervisa, råda uppmuntra, förmanma, trösta, är ändamålet mec inrättningen af presterskap; men huru mång hafva icke gått utöfver denna sin bestämmelse och upphäft sig till domare, och tilltrott sig e mindre befogenhet än förmåga att ransaka bjer tan och pröfva njurar, samt sträcka sitt utslag utöfver tidens gräns? Mildheten, fördragsam. heten, misstroendet till egen vishet hafva sålun da mångenstädes försvunnit hos just dem, ho hvilka de mest borde finnas. Vi förklara ofortäckt, att Hr Ternströms pre dikan gifvit oss anledning till dessa betraktelser Han har, enligt bruket hos dessa andlige doma re, valt ett ämne, som det visserligen är be römligt i allmänhet att afhandla, men son blifver förnärmande genom den omisskänlig tillämpningen på något visst föremål. När pre.