Vg sortens drinkare. Att Nils Månsson fruktade något dylikt 1 afseende på sig sjelf, bevisas al hans, under sista riksdag, fattade och med verklig sjalsstyrka utförda föresats att draga sig undan förledande tillfällen och vårda sin helsa — ty något annat notades aldrig hes honom af dryckenskap. Alla, som under den tiden dagligen sågo honem, kunna intyga sanningen af denna uppgift. Detta bemödande synes sjelfva Hr T. erkänna; och det är således oväntadt, kanske något värre, att han framdragit detta fel i en stund, då endast en hårdnackad, oförbättrelig last bör kunna framhafvas till allmänt åskådande. Så mycket om de andligt presterliga domsluten öfver Nils Månsson. Vi få ytterhgare betrakta Nils Månsson under andra synpunkter, då vi nu gå att kasta er blick på de politiskt presterliga omdömena om honom. Då man tager Prosten Wieselgrens minnesteckning i handen, är man beredd på ett af dessa panoramalika fantasistycken, der tussntals förblandningar, ordvändningar och salti mormortali uppbjudas, för att göra någet riktigt märkligt efter — författarens sinne. Allt hvad som råkar under Aans hand, måste bevisa hans satser. Han är derföre icke eärlig; men han har ännu aldrig fattat ett bevis annorlunda änsåsem ett medel att komma till, hvad han radan långt för detta trott. Passar det icke till detta ändamål, så antingen kastar ham det under bordet, eller tummar det så länge, tills han sjelf tycker, att det passar. Och det är icke blott förnuftsslut, logiska operationer, som han sålunda på fri hand handterar; faeta äre ingalurda bättre deran. Sålunda passar det sig ou oförlikneligem i stycke att saga, det Nils Månsson i hela sitt lif var ställd till och med nedom den rikdomsgrad, ofvan hvilken allena tidens berömde frihetshjeltar vilja inrymma Riksdagsmannarätt;u men öfvertygade äro vi, alt han, nästa gång det behöfves, skall med sina trosfervandter förekasta stidens berömde frihetshjeltar, det de vilja göra valoch riksdagsmanna-rätten allmän. Vikunna icke tre, att en så ifrig fiende till dessa frihetshjeltar frångår den allmännaste ech, som man tyeker, mest dräpande föorebråelsen mot dessas demokratiska läror. Evligt Hr W:s åsigt skall oppositienen säga nej af harm met de måktige,, men Nils Månsson hafva sagt det naf kärlek till både dem och folket.v Här hafva vi nu uppränningen till denna skillnad, som Hr W. nödvändigt vill upgöra mellan Nils Månssen och oppositionen — en dikt, grundad på en dikt. Det skule vara intressant att en gång kunna förmå dylika politiska diktare, som Hr W., att bestämdt uppgifva, hvad han föreställer sig då han talar om en epposition, och Avarpå han grundar sin föreställning. Det är icke svårt att slå omkring sig med obestämda ord, t. ex. att de, som man ville brännmärka, ,utkasta sina nät på venstra sidan, sedan de fått intet på den högrav o. d.; men att tydligt utsäga och tillfredsställande bevisa, hvad man insinuerar under dessa ord, det torde de flesta gånger falla sig något svårare. Ar meningen, att alla, som hört till den 3. k. eppositionen — med undantag naturligtvis af Nils Månsson — samtligen äro eller varit drifna blott af bedragna enskilda förhoppningar? Må då minnestecknaren, utsäga detta, så att de fål: försvara sig. Är meningen att harm mot delv mäktige är enda anledningen till all annan opposition än Nils Månssons? att icke kärlek till) folket eller andra ingått i någon opposition mer än hans? Och sedan, hvad är harm met den mäktige? Månne blott den afundsjukes harm öfver att icke sjelf vara den mäktige? Förmår Hr W. icke tänka sig en harm met de mäktige uppkommen just af kärlek till folket? För en dylik karm var äfven Nils Månsson tillgänglig, det kunna ganska många vittna med oss; och protokollerne innehålla täta vittnesbörd derom. Men hvar och en som närmare kände mannens lynne, kan förklara sig, hvarföre han i orden var mindre skarp än mången annan. Detta är) dock en fråga endast om form, om sätt, iekelx om sak; och den tänkande må väl kunmna förbi-( se det likgiltiga skalet och pröfva kärnam. Icke äro bekännarne af samma lära alltid utrustade med samma sätt och ton vid dess fram-! ställande; men endast den korttänkte tror dem derföre vara af olika trosbekännelse. För öf-! rigt kan ingen se hos menniskan annat än hennes handlingar; och Nils Månsson talade oeh voterade alltid med oppesitionen. Att se längre oc bo Fo nen . a . es mA ben fe dt RK — 0 A OL ÖV Am LL xx BM MA AA