Aftonbladet – 29 november 1837, sida 2

la tonen i denna predikan, kanske älven af kompaniskapet med Hr Wieselgren, kan man med temlig säkerhet sluta, att Hr Ternström är en af dem, sem äro färdiga att skrika sig hesa mot den publicitet, som vågar något titta in uti menniskors verldsliga gerningar och tänkesätt; men samme ifrare mot de verldsliga nskildringarmav räknar icke för rof att missbruka förtroenden och fälla omdömen i hvad ännu ömmare måste vara, i andliga ting. Låt någou försöka att säga: vjag hoppas, att Hr vice pastor Ternström är en redhg och välvillig man, som icke tillåter sig att missbruka sitt embete, men för visso vet jag det icken; låt honom tillägga, att Hr T. sjelf lemoat förtroenden, hvaraf kan slutas, att det icke är så helt: Få se, hvad Hr T. skulle säga om en dylik publicist. Vi veta att värdera de erd, som Nathan sade till David ech Massillon till Ludvig XIV: du är den mannen,. Men de uttalades med ädel Zjerfhet till jordens mäktige, inför hela den förssmlade skaran af deras smickrare, och uttryckte, hvad hvar man ville, men ingen annan än en religionens tjenare vågade säga dessa jordens gudar. Prefeten och presten voro tidens publicister, af hvilka ensamme de högt uppsatte måste tåla ett frimodigt ord; och den tryckfrihetslag, som skydtade dem, var (hvad som ännu ytterst skyddar all yttramderätt) en folkopiniom, hvilken den tiden dock ännu icke vunnit någon styrka annat är i religionsämnen. Men att hålla en straffpredikan, uttala en skakande förkastelsedom till den enskilde, icke mäktige mannen, är icke mod; och att sxicka den efter henom i grafven är öfvermed. Det kan på sin höjd ieke leda till något annat än att ingifva en bäfvan för den presterliga domsrätten, d. v. s. att stadga ett prestvälde, så mycket farligare, som det sträfvar att göra sig okentrelleradt och sammanblanda obenägenheten att böja sig under detta med obenägemhet att akta Gud ech rehgien. Hr Ternström kunde ieke underlåta att sammanställa Nils Månsson och husbehbofsdryckenv; och detta ger oss anledning att yttra mågra ord om den af en annman eförståndig vän redan förut framkastade insinuationen om Nils Mårssons begifvenhet på starka drycker. Rec. har varit intimt bekant med den evanlige, älskvärde mannen i tjuge år, och det under utöfningen af hans politiska kall, oeh torde således icke vara alldeles utan vitsord i afseende både på hans enskilda och offentliga vandel. Eho som haft den smärtan att se det i vårt fädernesland ingalunda ovanliga fenomenet af fyllhundar, och som såg Nils Månsson, måste erkänna, att han icke var en säden. Hans sällskapslikhet, hans bemödande att vara angenäm och artig föranledde (eller förledde, em man ändtligen så vill) honom att bjuda och emottaga bjudniogar, oeh det har ty värr bhfvit en vana att anse detta såsom en nästan oundgänglig pligt för hvar och en, som önskar lefva och låta lefvan. Det vämjeliga skådespelet af en full menniska företedde han ald:ig, så vidt Rec. sett (och han har hundradetals gånger sett den hädangångne både i hvardagslifvet och i stora samqväm). Rec. vill dock icke bestrida möjligheten af, att det gått skarpare till någen gång, då Hr Ternström varit med; men så ofta Rec. såg Nils Månsson just vid sådana tillfällen, der meningen var att öfverflöda i dryckjom och der mängden också ganska riktigt lyckades att komma i ett vämjehgt tillstånd, då stod alltid ,Skumpen, (för att nyttja det af Hr Wieselgren upplifvade namnet) såsom en stolpe, så i psykiskt som fysiskt hänseende, om än i ett öfvermått af glädje och lättrördhet. Bland dem, som nu upphöja sig till stränga domare på hans stoft ech beklaga hans svaghet, kunde man vid dessa tillfällen få se em och annan så illa medIfaren, att han väl behöfde ett handtag både af IN. M:s starka hand och redigare hufvud. Att kasta första stenen, anser man sig förmodligen berättigad på grund af något des k. bättre klassernas privilegium att hisna öfver de lägres I fylleri, under det man sjelf helt ogeneradt dricTker sig ett rus af fina oeh starka viner eller likörer vid stora middagar! Kärlekens vida mantel, som man kastar öfver dylika fina orgier, räcker icke till att skyla äfven husbehofsdryeIkem. — Om Rec. skulle öfverlefva någon af ÅNils Månssens charitabla loftalare, som sjelfve Åkanske icke äro mera fria än den aflidne ifrån någon svaghet, så förbinder han sig att göra dem samI ma tjenst. Det vore illa, om man då tfekesskul(le äga lika många verkligen berömliga tibg att I oätta hredvid vittmesbördet oem deras trohet ä