Aftonbladet – 25 november 1837, sida 2

LU adlt MITUVI IVARS) BELVAI 8 TERMS a a w , artierna gifva sig, verkligen motsvarar deras Son erkliga egenskaper och syftning. har En sådan term, som dagligen begagnoas, men kel vars betydelse ännu ej blifvit riktigt förklarad, up r ordet konservativ. Det är bekant, att en j de. el hufvudfraktion af de politiska opinionerna jSe enämner sig med detta epitet och att man verkmä gen förklarar syftningen af dessa åsigter ur län en gramatikaliska betydelsen af ordet AonserK era. En konservativ man skulle således vara res len, som i möjligaste måtto söker undvika alla ubbningar och ändringar i statsskick, konsti-W utom och lagstiftning. Ingenting år likväl o (län iktigare och ofullkemligare, än att tro dessa hv sgenskaper ofverhufvud tillhöra hela det så kal-fär ade konservativa partiet. Att sådana konseraf sativa finnas, som vi här angifvit, är utan all bi vifvel, emedan man inom hvarje hel nation fö can igenfinna alla möjliga skiftningar i öfvertyelse; men just för dem, som företrädesvis kalla ra sig sjellve konservative, och som under detta I Ti baner gå främst i ledet, betyder denna term lil något helt annat: Det betyder nemligen förgt dem alldeles icke att hata eller frukta förändnnbi gar i allmänmhet, derföre att de äro lörändringar, eller, att af kärlek till det historiska hos di ett folk hysa motvilja mot inympning af nya fu elementer, som skulle upphäfva folkets traditio9 ner och sympatier; utan det betyder endast, d att de hata sådana förändringar, som äro i Y folkets intresse, derigenom, att de åsyfta ut-ti vidgandet af folkets inflytande eller kontrollerna 8 på styrelsemakten. Är deremot frågan om såd dana förändringar, som åsyfta att utvidga styn relsens makt, att göra godtycket vidsträcktare, eller att skapa nya stöd åt väldet på massans : bekostnad, då har man talrika exempel just F ifrån den tid, då bruket af konservativ och konmservatism egentligen vunnit burskap, att sådana U förändringar eller försöken dertill kommit just I från dem, som kalla sig konservative. Sålunda a lutgingo de ryktbara Juliordonnanserna år 1830, som åsyftade att förstöra och fverändakasta 3 hela kartan, det konstitutionella statsskicket och if I tryckfriheten i Frankrike, ifrån den konserva1 (CT) tive konung Carl X, hans konservativa ministrar I Polignac et consorter, samt presterna, alla lika I konservativa i samma mening, som man ännu q gifver åt detta ord; hvaremot det just var masI san och revolutionen, som grepo till vapen, !t I för att, med uppoffrande af sitt blod, verkligt I konservera landets grundlag. Sak samma är I med den nyaste händelsen i Hannover. Har ! väl i hela Europa funnits någon person, som ansetts stå i spetsen för det konservativa partiet, så har det varit den gamle Ernst af CumI Iberland. Och just denne hinner icke väl sätta : foten på tysk botten, innan han kastar öfverända den konstitution, hvilken tillkommit under hans företrädare. Hvem var det, om ej den. ; konservative komung Wilhelm af Holland, som I sökte påtvinga Belgerne lagar och inrättningar, -Igenom hvilka han stötte alla deras traditioner, känslor och sedvanor för hufvudet, och sålunda! I framkallade detta lands separation från Holland? ; Gå vi närmare till oss sjelfva, så finna vi, att, Just de konservative äro de, som nitälskat för de till norska storthinget gjorda propositionerna -lom införandet af en adel derstädes, med flera, . -I hvilka åsyfta att på norska folket inympa inrättI ningar, som skulle helt och hållet förändra an-l aan af det statsskick, vid hvilket folket då re-i dan med förkärlek fästat sig och som strida mot j hela dess föregående historia. ä I de flesta fall äro således just de opiniorer och partier, som sjelfva kalla sig konservativa, tili sjelfva verket de revolutionära, och tvertom, s) de som genom utveckling af de kensttutionella it! inrättvingar som finnas, och den anda som ligger deri, vilja befästa samhällets trygghet och I fastställa vissa bestämda och säkra grundvalar för -! förhållandet mellan de styrande och de styrda, I de verkligt konservative eller bevarande. Ofts! verhufvud skulle man således långt riktigare ka:akterisera partiernas rätta ställning och tendens, — lom man i stället för konservativa rörelsepartiet sa I kallade det förra godtyckets eller despotismens, rsl och det sednare lagens parti. 1 Alldeles samma förhållande, som med benämmi ningen konservativ, gäller äfven om uttrycket mijreformer, af samma skäl. Om man behöfdt mi hemta serskilda bevis härför ifrån exempel wu iI verkligheten, så vore det ej svårt att visa, de tal den varsambet och behof af mognad,, som merdt jändels framlägges såsom inkast emot de reformer, hvilka äro i folkets intresse, ingalunda utgör: ett hinder, när det är fråga om, att utan folkets höIa äillsbana nva statcsinrätftningar. som kunna fö as ena a