Aftonbladet – 25 november 1837, sida 1

UTRIKES. Frankrike. Paris d. 1 Nov. 1837. Ryssarne och En gelsmännen äro de makter, som måste kann sig mest intresserade af ett fransyskt kolonisa tions-system i Afrika. Genom bibehållandet a algierska området och tilltagande inflytande Tums och Marocko, erhåller fransyska handelr och sjömakten en utveckling och en öfvervigt Medelhafvet, sådan som det fordna Rom en. samt i gamla tider ägde genom besittningen a Afrika. England och Ryssland vilja gerna be. röfva Fransmännen öfvervigten i detta haf och så mycket som möjligt minska Frankrikes andel i herraväldet öfver detsamma; ty den, som äger Afrika, kommer med tiden att hafva inflytande på Spaniens och Italiens öde, och inverkar likaledes på Greklands förhållanden; men detta är ett trätofrö i Europa mellan Ryssland och England, hvilka lägra sig kring det turkiska riket, från hvars ena del fransyska örnen på förhand tagit sitt mål, under det leoparden smyger kring Egypten, samt herskaren i öster tillegnar sig Bostoren och utöfvar en moralisk öfvermakt vid Dardanellerna. Det finnes någonting, som man kallar politik eller verldslig klokiet, ett temporisationsoch uppskofs-system, fordom maskeradt under benämning af europeiska jemnvigten och sedermera antagande andra namn — —. Men tingens makt har i sig en kraft, som bryter segrande igenom alla dessa konster. Ludvig Filip och justemilieu, hvars ärelystnad är at ganska svag natur, för-! må ingenting emot fransyska folk-andan, och äro icke i stånd att resa sig upp emot landets. intressen för framtiden och dess egentliga bestämmelse. Naturen, den nyare tidens historia, tidsomständigheterna stämpla Frankrike till enj stor sjömakt, som nödvändigt måste råka i rivalitet med England och Ryssland, det ottomanniskt-grekiska landets så kallade väktare och beskyddare. Frankrike, såsom eröfrande landtmakt, isynnerhet åt Tyskland och Italien till, har spelat ut sin roll; derjemte hafva de tyska! makterna och intressena blifvit alltför starka; men till sjös, i afseende på sin vigt såsom nandlande stat, är Frankrike ännu i sin barnlom, och allt drifver det att åt det hållet mäkigast utveckla sina krafter. Der ligger landets illkommande storhet, den sanna skolan för dess natroser och soldater, dess generaler och amialer, dess statsmän, om dessa förstå sin roll. Ahengränsen, hvilken alltsedan Ludvig XIV:s id spökar i Fransmännens hufvud, är en antivitet; men det framtida herraväldet öfver Melelhafvet, under en blifvande epok af storhet or afrikanska handeln, är Fransmännen bekärdt; af alla härvarande jurnaler hafva JVaional och Debats bäst insett detta. Dessa åda tidningar äga i detta -hänseende mera po