Aftonbladet – 24 november 1837, sida 2

hallande icke kan aga rum, om icke mojligtvis derföre, att den förordnat telf slupars byggande, i stället för ellofva, utan att Kgl. Maj:t sådant befallt; men som likväl ingen verkställighet härpå följt och följaktligen ingen skada skett (d. v. s. att staten icke fått någon ny kanonslup), så torde detta böra leda till mildring i omdömet. Hr t. f. Justitiekansleren betraktar således frågan på följande sätt: förvaltningen har utfärdat en föreskrift, affattad i sådana termer, att den ledt och måste leda tll ötskilliga krigsfartygs förstöring, — ty att de blifvit förstörda, tillintetgjorda, slopade, det har förvaltnivgen sjelf erkänt, och Hr Justitiekansleren lärer val icke vilja påstå, att han är bättre kinnare i den saken, än förvaltningen. Sådant år hkväl aldeles icke felaktigt, ehuru Hr Justitekansleren bordt veta, att förvaltningen icke äger att anbefalla något sådant, ehuru hon sjelf vid underrättelsen derom förklarat, det heenes mening alldeles icke varit denna, att stationch-fen missförstått den, och att något helt annat skett, än hvad hon åsyftat, och sålunda undersökningen bordt fästa sig dervid: om feörvaltniegen gifvit en oriktig och till missförstånd ledande föreskrift, eller om verkställaren på egen hand oriktigt uttydt den och handlat mot dess innebåll. Allt detta utgör imedlertid intet fel och innebär ej anledning till någon anmärkning; men att förvaltningen velat tillskynda staten ägandet af en kanonslup mer än förut, sådant är, enligt Hr Justitiekanslerens iåsigt, tadelvärdt, och det enda, som kan leda till någon ursäkt derför, är, att afsigten icke kommit till någon verkställighet. I fall sålunda inspektoren på Or t. f. Justitiekanslerens egendom skulle få det infallet att hugga ned träden i hans park, eller rifva omkull sjelfva husen, är det troligt, att Hr Justitiekanslerem finner mannen hatva ferfarit alldeles rätt, blott ham förvarat de friska grenarna och något af timret. Ve honom deremot, om han utan befallning planterat ett träd eller stängt en gärdesgård! en annan husbonde skulle kanske finna sig obelåten med den nedhuggna parken och de nedrifna byggnaderna, hvaremot han, i fall han ej ville ha det nya trädet eller den nya gärdesgården, skulle säga till sin fogde: du får taga det, som du gjert utan min befallning, och ersätta mig hvad det kostat! men Hr t. f. -ustitiekansleren Nehrman har, som man finner, andra principer. Man bör, efter hvad som efvan är sagdt, icke förundra sig öfver, att Justitiekansleren finner äfven stationschefen ha förfarit rätt, eburu förvaltningen var af annan tanka. Skälet är, att det ej wisat sig, vatt han (stationsehefen) låtit nedhugga, d. v. s. från kavonsluparna borihugga annat virke, än det som fumnits odugligt. Visserligen har det befunnits, att de blifvit to talt sönderhuggna; men sådant förändrar icke Hr Justitiekanslerens öfvertygelse, emedan sluparnas fullständiga reparation ej vait utan ett sådant söndertagande möjlig., I fall det sålunda skulle hönda, att några slupar bli bygda i de sönderhuggnas ställe, så må ingen under stå sig att kalla dem nya; de äro endast ech allenast reparerade, samt något litet förändrade. Men då det sålunda är bevist, att Förv. gifvit en föreskrift, som föranledt de oftanämnda kanonsluparnas försvinnande ur antalet af flottans krigsfartyg; då Förv. häri haft alldeles: rätt, och Stations-befälhafvaren, som benäget ombesörjt åtgärdens verkställighet, äfven haft alldeles rätt, så återstår likväl en auktoritet, som måste hafva hela torten på sin sida, emedan hon handlat tvertemot Förv:s och StationsChefens förfaringssätt, d. ä. regeringen, som låtit inställa sönderhuggnings-arbetet. Få se huru hon undgår Herr Just. kanslerns embetsmannamyndighet, ty att hon måste hafva orätt, är, enligt bans logik, ovedersägligt. Då det kanhända torde intressera läsaren, att lerfara något om de räddade sluparnas öde, så I böra vi berätta honom litet derom. Tvenne af de fem användes denna sommar att derpå uppsätta skott-taflor vid de försök med bombkanoner, som gjordes i skärgården, vid Norrviken på Södra Ljusterön. Hvarföre just slupar der:till skulle tagas, hvarföre man icke kunde åtnöja sig med att uppsätta skott-taflorna på flottor eller rent af på skären, såsom Norrmännen göra, är för det vanliga menniskoförjståndet svårt att afgöra. Nog af, de togos härtill. Naturligtvis blefvo de härvid något skaIdade. Man ansåg icke mödan värdt, att föra I hem dem hit till Stockholm, utan lade upp dem i skärgården, och öfverenskom med et ipar personer, som skulle vårda dem, mot ett