Aftonbladet – 23 november 1837, sida 2

hysa i hemlighet; vi andre, som kalla oss visa, iro likväl ingenting annat än dårar, som icke ringa med deras bjellia. Det hus, som inneslöt dessa menniskor med missljudande rop, besatta atbörder, förvirrade och surrande blickar, var beläget i Passy, och bygd: år 1762. Revolutionen hade gått der förbi, kullkastande domkyrkor och slott; men hon hade respekterat uetta oförargliga dårhus, emedan hon förmodligen funnit cet lika nödvändigt under terroismens och monarkiens styselseform; och under det hon tjöt omkring yttre muren, hade hon låtit dårarna i fid tjuta innanföre. I den ensligaste vrå af gården, satt en gubbe på en sten och betraktade en ung qvinnas porträtt. I denne gråhårige gubbe skulle man haft svårt att igenkänna den unge vikomt dArgency. Förtviflan hade gjort honom vansinnig, och han bebodde nu detta hus sedan 40 år tillbaka. Hans familj, som för mycket itade på en återskymt af fö:nuft, hade flera gånger försökt att låta honom komma ut derifrån; men få dagar derefter hsde man nödgats återföra honom dit, galnare än förut. Med åldern hade likväl haus vansinmghet lugnats, och öfvergått till ett slags monomani; intagen af en enda fix idd, sin kärlek, hade han icke sett iden förflyta och skrynkla hans panna; han rodde sig ännu vara den unge mannen om em och tjugu år, kär i en 18-årig qvinna; ran föreställde sig också, att icke Angelique åldats mer än cet sköna porträtt, som han dag och natt betraktade. Vi räkna de lustrer, som orflyta, meia efter de förändringar, som föregå våra idcer, än efter förändringarne i vårt anigte. Våra tankar, groöaskande vid 20 år, vissva vid de mogna åren; och i ålderdomen snösar det på dem, som på våra hufvud. Men PArg:ncy, fördjupad i en enda tanka, hade oreligt märkt årens flygt, och for honom liknade le så hvarann, att de tycktes sammansmälta i