Aftonbladet – 23 november 1837, sida 1

r ligenom hela länet, den ena förbi Westervik, ntI l med kusten ända til Söderköping, ech den andra midt igenom landet förbi Wimmerby till Linköping. På sidorna och emellan dem äro nästan otahga häradsvägar, som förena dem i alla riktningar. Nu frågas val, om ett så litet land, genomkorsadt af så många vägar ech under halfva året med öppna kommunikationer sjövägen utåt he!a kusten, kan sakna, medel att underrätta länsstyrelsen om sina behof? Tvenne gånger i veckan gå dubbla parallela poster från Calmar till de yttersta ändarna af lånet och sprida sig i alla riktuingar inom detsamma, och (lika så många gånger gå de uppifrån tillbaka igen. Den minsta småsak, den obetydligaste omständighet kan från norra länsgränsen inberättas till Calmar inom 24 timmar. Hvilka merveiller skall väl den dubbla löänsstyrrlsen verkställa, som icke lika väl kunna uträttas af en enda? Iafseende på landets odling och bebyggande behöfva vist inga speciellare åtgärder vidtagas; ty här finnas inga stora allmänningar, som borde afvittras och derföre fordrade en närmare tillsyn, såsom förhållandet sades vara med storskiftet på Öland. Icke heller är Westervik någon vigtig militärpunkt, så att der behöfves en särskild kommendant, som äfven kunde förena landshöfdingeembetet i sin person... Och hvad den civila styrelsen beträflar, så :måtte den väl här icke vara förenad med särdeles större svårigheter än i Östergötland, som är ungefär lika till arealen, men med större folkmängd? Äro då Calmar läns innevånare kända för så stort vingleri och oredlighet, att de behöfva dubbel bevakning emot andra? Bysättniovgs-utslag, utmätningsauktioner och skuldfordringsmål förekomma de val här talrika: e, än annorstädes, eller tror man icke här i landet på en trogen och nitisk medverkan af presterskapet och den underordnade styreisepersonalen ? Calmar läns innevånare äro ett laglydigt och arbetsamt folk, som i kultur och industri uthärdar jemförelse med alla andra Svenska provinsers innevånare, och länet är dessutom deladt emellan tvenne stiftsstyrelser, som vårda sig om sedligheten och folkets allmänna uppfostran. Om några lokala omständigheter behöfva ådraga sig länsstyrelsens i Calmar uppmärksamhet, hvad hindrar väl kommuner och privata, att underrätta landshöfdingen derom och utbedja sig hans deltagande? Kan en possessionat icke skriftligen framföra sina önskningar, och en bonde genom sin pastor eller kronofogde få sina ålhgganden föredragra? Och i länets tidningar kan ju dessutom hvar och en få uppsatser införda rörande allmänna behof och mera enskilda angelägenheter! Är icke äfven landshöfdingen af sitt kall förpigtad att göra talrika resor inom sitt län och unuderrätta sig personligen om allt, som rörer den speciellare vården af hans höfdingedöme? Och är då en sträcka af 96 qv. mil med så valbanade vägar en så mödosam resa som en färd omkring jorden? Hvarje sommar kan ju höfdingen besöka de aflägsnare orterna i sitt län och då sjelf närmare tillse hvad som någorstädes erfordras, emottaga muntliga upplysningar och råd af kunmga och välkända personer, och sedan göra sina anordningar till det allmännas bästa och råtta och afhjelpa de brister, som förefinnas? En annan fråga är, om de mindre länen i vårt land äro lyckligare och mera vällottade, än de större. Äro folkets angelägenheter bättre vårdade och civilisatioren större på Gottland eller i Blekinge, än i Calmar län? Och Skåne, som är fördeladt i tvenne län, har väl det hunnit långt framför de öfriga i ofvannämnde afseenden? Det är en märkvärdighet hos oss, att man vill göra reformer der de ej behöfvas, men der de mera tarfvas gör man allvarsamt motstånd; ty det är en falsk princip att anse en länsstyrelse förlora i kraft derföre, att den sträcker sig till ett större distrikt. Vore det fallet, så vore äfven idcen af ett större samhalle en motsägelse i sig sjelf. Allting beror på en riktig organisation af understyrelsen, som bör och måste stå i en liflig vexelverkan med den centrala eller öfverstyrelsen. En rätt och sann medelväg bör visserligen följas; men då den just består i ett lagom emellan tvenne ytterligheter, så bör man ej, för att undvika en liten olägenhet, betunga samhället med onödiga och öfverflödiga utgifter och ännu mera sammansätta, i stället för att förenkla, styrelsemachinen. Anställer man en jemförelse med förhållandet i andra län inom riket, så visar i sig genast, att Calmar län icke ensamt lider