Aftonbladet – 23 november 1837, sida 1

STTSEGCE SEM CEBRECtS AVE: (Insändt). NÅGOT I ANLEDNING AF DEN FöRESLAGNA FÖRDELNINGEN AF CALMAR LÄN. Delningen af Calmar Iän i tvenne höfdioge dömen har visserligen förr varit i fråga; men Thittills blifvit uppskjuten mer af yttre konsideTrationer och tillfälliga emståndigheter, än af vågon tvekan om åtgärdens ändamålsenlighet. BriIstande tillgångar för nödiga anslag för den nya länestyrelsen lära varit den egentliga orsaken till uppskofvet, och nu då rikets financiella utvägar blifvit förökade, är man derföre sinnad att verkställa förslaget. Författaren af efterföljande upIsats är utan allt eget intresse för sakens slutliga utgång, men ledes af sin känsla för det all-: männas gagn och bästa, att göra några imkast emot ofvannämnde projekt. Skulle åtgärden kunna tillfredsställande försvaras, ur de flesta synpunkter åtminstoue, så är ingen snarare än insändaren färdig a t taga reson, som man såger, och gifva delniagens förfäktare rätt; i anpat fall får han åtnöja sig med hvad som sker och sin egen orubbade öfvertyge!se. Af ålder har det varit ansedt sasom en sann regeriogsmaxim, att använda en kraft så, att den, om det erfordras, frambringar de största möjliga verkningar, den kan åstadkomma. Enkelhet i det helas rörelse och besparing af öfverflödig omkostnad äro ae säkraste töljderna deraf. Om en egendomsherre leger tvenne till ett arbete, som beqvisaligen kan förrättas af en, så vinner han måhända några timmars försprång framför sin närmaste granne; men arbetslonen blir dubbel, utan att inkomsterna förokas, och hvad vinsten i tid beträffar, så är den tvetydig, om arbetets värde icke svarar deremot. Men utan tvifvel förtjenar saken att betraktas ur en statsekonomisk och politisk synpunkt, och kan fördelningens nytta, behötlighet eller nödvändighet i något afseende ådagaläggas, så är i och med detsamma frågan affirmatift besvarad; i annat fall torde ett litet dubium bli resultatet derutaf. . Calmar läo, såsom ett kustland, har stora förI delar framfor den öfriga delen af Småland, både (i afseende på sitt mildare klimat och sina mångfaldiga kommunikationsmedel. Öfverallt i länet finnas stora och goda vägar, och hafvet erbjuder sig, eft:r hela dess längd, för att underlätta all slags rörelse med och omsättning af landets produkter. Från Westervik till Calmar är en nästan oafbruten skön angd, som framter en rik och leende natur, der alas näringar och sysselsättningar liksom bestämmas af sig sjelfva, och der allt har framskridit så långt, att en länssty.relse icke synes ha några andra åligganden, än (att i politiskt afseende gifva skydd åt dessa nejI ders flitiga innebyggare, och uppmuntra dem I till fortsättning af aeras belöningsrika verksamhet. Fiske, boskapsskötsel och ett i allmänhet ganska lönande åkerbruk äro kustboernas huf vudnäringar; längre in åt landet, der åkerbruk äfven idkas, här och der i större skala, äro I bergverk och skogsprodukter den förnämsta inI komstkällan och det mest betydande omsättI ningsmedlet för dess ienevånare. Köpingarne, hvaraf hela stranden är garnerad, bereda en lätt afsättning for landtmannen af hans varor, j och lemna honom i utbyte hans öfriga förnödenheter. Så går allt sin gilla gång, och så har j det gått från äldre tider tillbaka, till dess landet hunnit den närvarande höjden af kultur och ; välstånd. Lyckliga ar, fred och en landsfederlig vård af rikets allmänna angelägenheter äro ; hufvudvilkoren för deras bestånd, och kunna I dertill skatterna nedsätias eller jemnare fördelas, och upplysningen allmännare spridas bland all, mogen, så skall snart detta vällottade land uppI blomstra till en förut okänd grad af lycka och trefnad. Men, frågar man väl, i hvad afseen Ide kan en fördelad länsstyrelse bidraga härtill? I Ett så beskaffadt land af ungefär 96 qvadratj mils vidd, med Ölanp:i inberäknadt, hvad förejter det för svårigheter, som äro oöfvervinnerlijga för en enda förvaltving? Länets stora längd, I säger man, gör det svårt, om icke omöjligt for I landshoöfdingen 1 Calmar att öfverse och vaka öfver det hela och för dess bästa, med den I d:iit, som vederbör. Detta skäl förefaller nåant hecsvnnrerbot vid närmare besinnande, da: