Aftonbladet – 20 november 1837, sida 1

MEMOIR ÖFVER DEN FÖRLIDNA VECKAN. Hela verlden känner denna intressanta genre af det historiska skriftsälleriet, som kallas memoirer. Den nyssförflutna tiden har varit dess gyldne epok, och den dag, som i dag är, sy nes ännu alltid omfatta densamma med föga förminskad benägenhet. Den unga mannen, och den gamla, den stora mannen och den ganska lilla, det täcka könet och det motsattan, såsom tanten i Washington Jrvings oöfverträffliga saga om Alhambras Ros kallar det, med ett ord, alla menniskor skrifva memoirer. Och jag har derföre sagt till mig sjelf: låtom äfven oss en gång skrifva något dylikt! Nåväl, jag vil sålunda bli en memoirförfattare. På förhand måste jag likväl tyvärr anmärka, det jag icke kommer att röra mig hvarken kring Napoleon på St. Heleaa eller de hundra dagarna, och detta af den enkla orsak att den outgrundliga slumpen icke haft godheten att låta mig fodas en tre, fy.a tiotal förr än jag verkligen föddes, och att sedan skjuta frars mig till general eller kammartjenare hos den lilla korporalen,, i hvilken händelse jag säkert nu skulle kuonat preducera någonting stort. Odet har icke en gång velat, att jag skulle tillhöra 1809 års män eller ha haft min hand med i spelet vid thronföljarvalet i Örebro, i hvilket fall jag likaledes tvifveisutan skulle ägt åtskilligt pikant latt meadela. Jag har hvarken någon viss utI märkt pe: sonlighet eller någon viss utomordenthg tidpunkt att kommentera. Mina figurer äro ett ganska blandadt sällskap och min epok i orI dets egentliga bemärkelse hvardaglig, ty det är Just dagen sjelf, som jag valjer härtill. Jag vill nemligen tölja ögonblicket i spåren, denna underbga gäst, som gör så fransyska visiter, som säger oss goddag endast för att med detsamma saga farväl, jag vill, innan han forsvirner öfver tröskeln, ta och böja dess anlete ännu en gång tillbaka och sedan göra en eskiss till ett porträtt deraf. Må andra skrifva digra annalsr, Jag nöjer mig, enligt ofverskri!tens lydelse, med att rita små hebdomadärer. Och denna korta tidrymd af en vecka är dock icke så utan betydelse, som någon vid första påseendet skulle tycka. Det är allmänt bekant, att hela verlden hann att skapas på sju dagar, och om också, sådant icke sker hvar vecka, så får gemenligen åtskilligt märkligt nog ändå tid att derunder inträffa. Filosofen, med sin djupare blick in i händelsernas rörliga kaos, skall kanske våga den paradoxen, att ingen minut går förbi, som icke för ofödda skiften utgör en epok, men äfven en flyktigare öfverblick skall gerna allud inom den korta rymden af ett par dagar äga att fästa sig vid några mera påfallande och markerade fenomener af det oaflåtligt arbetande och producerande verldslifvet, och åtminstone skall icke den, som älskar att le åt verldens dårkaper, inom denna rymd behöfva serdeles söka efter ämnen på den småaktigare hvardaglighetens oräkneliga barnteatrar. The topws of the day hafva för sistl. veckan varit det vådliga experimentet med ett