Aftonbladet – 18 november 1837, sida 2

Konungens rådgifvare, gemensamt med Den Ohudne Giästen, Svenska Minervais föregångare, gjorde nationen vid en af de sednare riksdagarna, då de förre på Riddarhuset, och den sednare i tryck för allmävheten, framlade och bevisade, att någon sådan konstitutionel ansvarighet, som 1803 års lagstiftare åsyftat, enligt den mening som uttalas i motiverna till rege) ringsformen, alldeles icke existerar härgtädes. Skilaaden emellan ett despotiskt och ett konstitutionelt eller rep:esentatift regeringssätt består, som bekant är, icke deruti, att monarken: ! Konungen, Kejsaren, Sultan, Beyen eller Paschan, hvad man vill kalla honom, i den despotiska staten styr allena, och i den konstitutionella bar ministrar eller rådgifvare; ty äfven i Ryssland finnes en senat och ministrar, hka väl! som uti Förenta Staterna 1 Amerika, ja sjelfva Turkiets och Egyptens divan är ett statsråd, och storviziren, reiseffendi m. fl. lika väl ministrar hvar och en i sitt departement, som gene raladjutanten för armden eller utrikes ministern härstädes. Uti alla länder är således uttrycket, att monarken ,allena styr riketv, blott ett talesätt eller en formel; äfven der, bvarest han anses som msst oinskränkt rådande öfver undersåtarnes lif och egendom. Men skilnaden mellan en despotisk och en konstitutionel stat består deruti, att i den förra bero rådgifvarne och ministrarne, eller hetas åtminstone helt och hållet bero, af re.entens vilja, och hafva icke att ansvara inför någen annan än honom, i hvars namn styrelsengår, för sina göromål oeh rådslag; i den sednare beror styrelsen af och ansvarar på ett eller annat sätt inför tolket! för sina hamdlingar Detta sker nu anstingen på det sättet, att sjelfva statens öfverhufvud eller regenten väljes af folket, och staten kallas då republik, eller också på det sätt, att oaktadt statens öfverhufvud förblifv.r oafsättlig, och icke kan dragas till ansvar för simma handlingar, folket likväl kan uttala sin röst och görasina önskningar gällande genem ombud, som sammanträda på vissa tider, till öfverläggning om de förbättringar, som för det allmänna bästa erfordras i lagar och inrättningar, som äga att bestämma beloppet af regentens, hofvets, krigsmaktens och embetsmännens underhåll, eller att vägra dessa anslag, i fall styrelsen skulle finnas hafva antagit en riktning, stridande mot det allmännas fordel och intressen, med ett ord, som utefva en kontrell på styrelsens gång, och genom sitt inflytande bestämma riktningen af dess anda. För att nu kunna förena dessa rättigheter med regentens oberoende af folket, har den utvägen vidtagits, att göra de personer, som med honom deltaga i styrelsen och utgöra haus rådgifvare, ansvariga i hans ställe. Detta system har längst fortgått i England, bland nutidens stater. Man har nemligen der antagit, att den oafsättlige regenten är så afskild från alla euskilda intressen, att han aldrig bör finna sig förnärmad af att I rätta sitt regeringssystem efter de grundsatser, som I yrkas af pluraliteten i folkrepresentatiomen, dels I emedan folkets bästa också förutsättes vara hans I bästa, dels emedan han i alla fall bibehåller sina majestätsrättigheter att vara upphöjd öfver alla I medborgare i staten, och stå i spetsen för den I verkställande makten. — Häraf har mar fatt I det ordspråket, att konungen skall regera, men icke styra, emedan det faller af sig sjelf, jatt den rådgifvarepersonal, som ensam ansvarar I för besluten, afven måste hafva ett bestämdt inIflytande på dem, så länge de äro rådgifvare. En sådan anda var det äfven, som 1809 års Iogstfare ville göra lefvande uti vårt regerings I sätt, enligt hvad i motiverna till 1809 års konstitution tydligt finnes uttryckt. Att likval resultatet icke blifvit sådant, och att den konstitutionella ansvarigheten hos oss i de fleI sta fall endast är ett sken, men icke en verklighet, det var just hvad några bland kontmgen rådgifvare vid 1828 års riksdag, tillika med tidIniogen Den Objudne Gästen, först tydligt u: talade för nationen, genom deras förklarande latt det vore konungen allena, som styrde ri ket, det vill säga, att rådgifvarne alldeles ick I hade rättighet att söka göra sina råd gälland tl annorlunda, än att uttala dem till statsrådet protokoll, och att, när de hade reserverat si; till detta protokoll, så hade de också icke me Tatt göra, och voro derföre utan all ansvarig het. Att detta också svårligen kan,jemotsägas I så länge ifrågavaramde klausul i regeringsforme: I qvarstår, är hvad vi redan vid flera tillfälle framstallt, och en fsrändring i den af rege ringsformen, som endast foreskrifver reservatio nen, såsom behöflig att fria dem och kast ;